Ninjamördare

Intriger, magi, tvister och lönnmördare är vad Brent Weeks debutbok bjuder på.

Titel: The Way of Shadows
Serie: The Night Angel 1
Författare: Brent Weeks
Sidantal: 645
Utgivningsår: 2008

Handling:
Azoth är en gatuunge och med i ett av stadens många unga tjuvgillen. Han är trött på att vara svag hela tiden så han söker lärlingskap hos stadens mest fruktade lönnmördare, Durzo Blint. Blint går med på att bli Azoths mästare mot ett villkor, han måste döda Rat, mobbaren i gillet som även är hans största fiende. Azoth tvekar men till slut driver några hänsynslösa händelser honom till att utföra dådet.

Några år senare har Azoth blivit Kylar, en ung adelsman och bästa vän med Logan, en hög uppsatt adel. Han dras in i en värld av intriger och lönnmord, där en kamrat kan visa sig vara en fiende och att bli förälskad är att hänga en snara runt halsen.

Omdöme:
Det är något fascinerande med lönnmördare och det var därför jag plockade upp den här boken. Azoth blev snabbt en favoritkaraktär och jag följde hans miserabla liv med spänning. Jag trodde att jag skulle gilla honom ännu mer när han blev Kylar men så blev inte fallet. Kylar är grym på att slåss men han känns ändå så vek. Han tvekar alltid innan han mördar, han är osäker på sig själv, låter andra bestämma över hans liv, lever i ångest och får mardrömmar om Rat. Han är inte den typen som glänser eller får mig att tycka att han är cool, snarare tycker jag mest att han är patetisk. Även när han kommer med sarkastiska kommentarer när han sitter i en knipa så tycker jag att de är mer löjliga än roliga.

Karaktärsgallerian är också väldigt stor och ärligt talat har jag inte koll på alla. Speciellt när de ibland nämns med efternamn och ibland med förnamn. Det kryllar också av PoV-byten i boken vilket tyvärr förstörde en del av läsupplevelsen. I storts sett så följer man Azoths/Kylars PoV i vartannat kapitel, resten är en ojämn fördelning mellan olika bikaraktärer. Det är lite svårt att hoppa in i huvudet hos en karaktär som inte har synts till i berättelsen på 300 sidor och komma ihåg vad han höll på med då han sist dök upp. Varje gång jag lämnade Kylar längtade jag bara att få komma tillbaka till honom.

Eftersom det här är en episk fantasy så såg jag fram emot att få lära känna en påhittad värld. Problemet är att det kom för mycket information för fort. Innan jag ens hann lära känna karaktärerna (jag visste inte ens vem som var huvudrollen än), började Weeks introducera de olika ländernas arkitektur och mode. Det fanns ingen chans att jag skulle lära mig (eller ens bry mig om) det så det blev rätt mycket skumläsning i början.

Man märker att berättelsen har många japanska element i sig. Både i arkitektur och språk, och wetboys (benämning på lönnmördare med magiska förmågor) är ju så tydligt inspirerad av ninjor. Som den animefan jag är så tycker jag givetvis bara att det är häftigt. Något jag däremot inte gillade var alla de konstiga termerna på förening/folkgrupper. T.ex. så benämns trollkarlar som wytches, varför inte helt enkelt kalla dem för witches eller wizards.

Det absolut bästa med hela boken är alla tvister och intriger. Slutet var riktigt spännande när det blev tvist efter tvist efter tvist. Tycker att Weeks har lyckats fantastiskt bra med det. Faktum är att det händer så mycket saker på de sista 150 sidorna att jag inte ens är säker på att jag hängde med i allt. Det här känns som en bok man bör läsa en gång till för att verkligen förstå allt.

Så sammanfattningsvis är början och slutet väldigt bra men mittpartiet väldigt seg. Boken kräver att man verkligen hänger med i svängarna och det hjälper om man har bra minne så man vet vem som är vem. Gillade verkligen hur Weeks vävade samman slutet och jag kommer att hålla utkik efter bok 2.

Spänning: +0,5
Fantasivärld: +0,5
Tvister: +1

Betyg: 7/10