Här sitter jag och skrattar

Överdrivet men väldigt humoristisk.

Titel: Här ligger jag och blöder
Författare: Jenny Jägerfeld
Sidantal: 252
Utgivningsår: 2010

Handling:
Maja har fortfarande inte vant sig vid att hennes föräldrar numera är skilda och att hon har alldeles för lite kontakt med mamman. Inte ens när Maja sågar av sig en bit av tummen ringar hon tillbaka. När det är dags för Maja att hälsa på sin mamma upptäcker hon att lägenheten står tomt och mamman är spårlöst försvunnen. Mitt i all besvikelse träffar hon grannpojken Justin och de två inleder ett förhållande som hon inte riktigt förstår sig på heller. Kan kärleken vara den enda vägen ut ur mörkret som håller på att omsluta Maja?

 

Omdöme:
Är det något svenska ungdomsförfattare är bra på så är det att få till en superrolig och explosiv berättarröst. Johanna Lindbäck, Johanna Thydell, Lisa Bjärbo, Sanne Näsling och nu kan jag skriva upp Jenny Jägerfäld på listan också. Humorn är härlig och boken fick mig att le flera gånger.

En annan sak som jag personligen tyckte var jättekul var att en del av berättelsen utspelade sig i Norrköping som är min studentstad. Så himla roligt när man känner igen gatunamnen (Maja gick förbi mitt studentboende! ) och att hon besökte samma bar som jag själv har gjort. Nostalgi på hög nivå!

Som sagt så gillar jag berättarrösten men Maja som karaktär gick tyvärr inte hem hos mig. Jag förstår att hon är ledsen och hon är så desperat efter uppmärksamhet från sin mamma att hon skadar sig själv. Jag har själv aldrig varit i samma situation så det kanske inte är helt konstigt att jag inte kan sympatisera med henne. Tycker att det var så dumt av henne att hålla på och ljuga för sin pappa och strula runt med en kille som hon knappt känner. Dessutom är hon ju klantigare än vad jag är. Hur kan man skada sig själv, medvetet eller omedvetet, så mycket inom en vecka?

Handlingen tycker jag är rätt unik för jag har inte läst något liknande. Tröttnade dock på det vid slutet men första halvan av boken då man fortfarande inte visste vad som hade hänt med mamman var rätt så bra. Boken vann Augustpriset 2010 och jag kan förstå varför.

Kort sagt, en läsvärd och rolig bok med en jobbig huvudkaraktär. Fattar man tycke för Maja så tror jag att man kommer att älska den här boken. Jag nöjer mig med att tycka att den är bra.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Förstod de inte att morsan var sjuk tidigare? Nu för tiden så hittar man ju så mycket information online så jag tycker att det är lite konstigt. Fast det kanske bara är jag tycker att det är intressant att läsa om olika (socialt)funktionsnedsättande störningar för att se om de stämmer in på personerna jag känner :p

 

Berättarröst: +1
Handling: +0,5
Karaktär: -0,5

Mest intressanta karaktär: Mamman haha
Bästa scen eller del: Mammans brev

Betyg: 6/10

Läs även Fia Filurs recension.

 

Gästinlägg: Man sågar väl inte av sig tumspetsen med flit, eller?

Inte ens för att verbalisera sin ångest?

 

Titel: Här ligger jag och blöder
Författare: Jenny Jägerfeld
Sidantal: 252
Utgivningsår: 2010

Handling:
Maja är sjutton år, bor hos sin pappa och träffar mamman varannan helg. På en skulpturlektion snickrar hon en hylla och det är då det händer. Hon sågar av sig en bit av tummen. Visst är smärtan i tumspetsen illa nog, men snart får Maja annat att tänka på. Hennes mamma verkar ha försvunnit.

 

 
Omdöme:
Bokens inledning är så stark och gripande att jag faktiskt blir lite äcklad. Det känns nästan som att det är min tumme som är avsågad. Blodet. Köttet. Smärtan. Blä. Väldigt inlevelsefullt. Efter att ha läst Hål i huvudet vet jag att Jenny inte skyggar från att skriva om osmakliga saker. Salivsträngar, snorpapper och alla möjliga sorters blod hoppar rakt ut ur boken och rätt in i hjärnan på ett väldigt trovärdigt sätt.

Karaktärerna är lätta att lära känna och tycka om. Trofasta pappa som är snäll, men lite naiv. Frånvarande mamma som är väldigt rak och exakt. Vännen Enzo som alltid finns där. Blonda Sarah som dansar fram på höga klackar. Och så Jens, eller Justin Case som han presenterar sig som. Trots den envisa förkylningen lyckas han krypa in under skinnet och skapa stor mysfaktor.

Jag tycker att den här boken passar för alla åldrar. Språket och stilen är vuxen och många gånger känns Maja äldre, faktiskt påminner hon en hel del om Minou i Hål i huvudet. Tonen är behaglig och ironin varvas med härliga funderingar som får mig att vilja skratta högt. Takten är ganska jämn, men trots det är det sträckläsning som gäller. Ledtrådar läggs ut och det är en spännande gissningslek ända till slutet. Dessutom gillar jag hur alla trådar vävs ihop och att ingenting lämnas åt slumpen.

Det finns mycket mer fint jag skulle vilja skriva, men jag tycks ha tappat orden. Det händer när jag läser riktigt välskrivna och bra böcker.

Språk: +1
Handling: +1
Karaktärer: +1
Ledtrådar: +1

Betyg: 9/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Gästinlägg: Är det praktiskt eller bara jobbigt att ha ett hål i huvudet?

När Minous pojkvän gör slut är det som att hon får ett hål i huvudet där förnuftet försvinner ut.

 

Titel: Hål i huvudet
Författare: Jenny Jägerfeld
Sidantal: 304
Utgivningsår: 2010 (original 2006)

Handling:
Minou är tjugotre år och blir dumpad via ett kassettband. Efter fyra år tillsammans är hon inte ens värd ett bättre avslut än ett simpelt band. Återhämtningen efter uppbrottet innebär en resa till Spanien, kedjerökning och kopiösa mängder vin. För det är väl så man gör, eller?

 

 

Omdöme:
Jag trodde att den här boken skulle vara lättsam och lite smålustig och blev därför förvånad över depressionen som lägger sig som en dimma över mig. Först förvirras jag över tidsaspekten. Boken är utgiven 06 första gången, men det är kassettband och sommarjobb 97 och det är först en bit in när jag ser ett brev daterat 2000 som jag förstår vilket år det är och det blir logiskt.

”Skrattade konstant” står det på baksidan och det kan jag väl inte direkt påstå att jag gjorde även om jag fnittrade både här och där. Det är svart humor, ironiskt och bitvis riktigt roligt, men den där känslan av förlamande sorg, menlöshet och missriktad ilska är starkare. Får en vibb av filmen The break up som jag upplevde som långsam och känslomässigt jobbig, men samtidigt var tvungen att titta klart på. Som att jag egentligen inte vill vältra mig i sorg, självömkan och destruktiva handlingar, men dyker huvudstupa in i det ändå.

Jag väntar på vändpunkter, ljusglimtar och uppvaknande, men jag är antagligen hollywoodiserad för den här boken tuffar på i samma tempo och speglar vardagslivet. Tycker det går lite segt ibland, men jag gillar det ändå. Känner att det nog finns en massa psykologiska undermeningar och människokännedom mellan raderna, vilket jag fascineras av. Jag saknar att jag inte får reda på mer om förhållandet och varför det gick som det gick, men det är inte det storyn främst går ut på. Det är Minous personliga resa som står i fokus och det är det som är så intressant. Jag beundrar att boken hänger ihop så väl och att jag, trots att jag inte är superförtjust, inte kan släppa taget om den förrän jag har sträckläst.

Språk: +1
Svart humor: +1

Slutbetyg: 7/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.