Med tanke på att det är Alla Hjärtans Dag idag så får ni en recension på en kärleksroman 🙂
Titel: Tidsresenärens hustru (org. The Time Traveler’s Wife)
Författare: Audrey Niffenegger
Sidantal: 462
Utgivningsår: 2005 (org. 2003)
Handling:
Henry träffade Clare första gången när han var 36 och hon var 6. De gifter sig när Clare är 22 och Henry 30. Hur går det ihop? Jo, Henry är en motvillig tidsresenär. Något är fel på hans kropp och i både tid och otid kastas han hänsynslöst in i både framtiden och det förflutna. Trots att de älskar varandra djupt så är det inte lätt att leva med tidsresorna. Kommer deras kärlek att klara av det? Kommer de att älska varandra tills tiden skiljer dem åt?
Omdöme:
Tidsresenärens hustru är en bok jag verkligen har sett fram emot att läsa. Jag har hört från flera håll att det är en vacker kärlekshistoria och man kommer att gråta floder till den. Med pappersnäsdukarna redo grävde jag mig ner bland kuddarna och öppnade upp boken. Efter att ha läst klart hela boken så var fortfarande näsdukspaketet oöppnat.
Mina höga förhoppningar ställde det till det rejält för mig. Boken var inte alls som jag trodde och jag upplevde den som väldigt seg. Den är nästan 100% karaktärsbaserad och jag fastnade bara aldrig för karaktärerna. Visst är Henry lite skoj men hans och Clarys kärlek, jag kände aldrig av den. För det mesta så kände jag inte av några av deras känslor.
Det kan låta skoj med att kunna resa i tiden men för Henry är det en förbannelse. Jag tycker att Niffenegger har gjort ett riktigt bra jobb med att framhäva det negativa med tidsresor, förutom att Henry vaknar upp spritt språngande naken vid varje resa så tycker jag synd om honom för att han måste utstå sina nära och käras död om och om igen. Hur ska man någonsin kunna gå vidare om man hela tiden påminns om dem? Tiden läker alla sår, men för Henry så öppnar den snarare upp dem.
Jag är väldigt kritisk mot böcker som handlar om tidsresor och jag trodde att den här boken skulle få mig att ändra uppfattning om att tidsresor är ologiska, men tyvärr, det gavs inte så många förklaringar och allt känns lite halvluddigt. Jag tycker att det är rätt skoj att Henry möter sig själv ibland, det brukar ju annars vara tabu att träffa sitt yngre eller äldre jag. Henry går längre än vad de flesta gör 🙂
Den scen som väckte flest funderingar hos mig… (Obs! Scenen händer efter cirka 100 sidor och har ingen betydelse för själva handlingen, men om du är känslig för spoilers så hoppa vidare till nästa stycke.) … är när den 15-åriga Henry hade sex med sitt tre veckors äldre jag och blir påkommen av pappan. Haha, vad tänkte pappan på när han öppnade dörren och fick se sin son ligga naken på sängen med en kopia av sig själv? Hela scenen var bara så bisarr och pinsam att jag både skrattade och skämdes å Henry:ornas vägnar.
I slutändan så tycker jag att boken är okej och läsvärd, men den stal inte mitt hjärta som jag hade hoppats på.
Koncept: +0,5
Takt: -1
Mest intressanta karaktär: Henry
Bästa scen eller del: Spoiler [när Henry träffade dottern första gången]
Betyg: 4,5/10
Boktycke 