Talon – Julie Kagawa

Drakar som låtsas vara människor.

Titel: Talon
Författare: Julie Kagawa
Serie: Talon #1
Sidantal: 449
Utgivningsår: 2014

Handling:
Ember och Dante är något så sällsynt som draksyskon. I hela sitt liv har de blivit tränad av drakorganisationen Talon och nu har det blivit dags för ett stort test – att infiltrera människovärlden. Under en hel sommar ska de låtsas vara två vanliga tvillingar och leva bland människorna.

Garret är en av stjärnsoldaterna inom St. George, orden för drakjägarna. Van vid stridens hetta blev han ytterst obekväm över sitt nästa uppdrag, att smälta in bland vanliga människor för att undersöka om det finns en drake gömd mitt bland dem.

När Ember och Garrets möts vet de inte om att de är varandras dödsfiender. Detta är början på ett möte som kommer att förändra allt de har fått lära sig om livet.

Tycke:
Julie Kagawa är en författare jag respekterar mycket. Efter att ha både gillat hennes älv-serie och vampyr-serie så blev jag eld och lågor när jag fick veta att hon skulle skriva en serie om mina favoritvarelser – drakar!

Med andra ord så var mina förväntningar oerhört höga, och det är väl förmodligen varför jag blev besviken.

Jag vet inte riktigt vad som hände, men handlingen känns inte fräscht och nyskapande för mig. Det är i princip en paranormal romance, visserligen en välskriven sådan, men det gör den inte mindre stereotypiskt eller förutsägbar. T.ex. så innehåller den en kärlekstriangel där tjejen dras till båda killarna och killarna till henne. Det är lite det typiska med att de knappt känner varandra men kan tänka sig att offra livet för sitt kärleksintreese.

Karaktärsmässigt så gillade jag Garret, Riley och till och med Dante mycket mer än vad jag gillar Ember. Hon är så himla dumdristig (med betoning på dum). Hon tar hela tiden onödiga risker utan någon vettig förklaring och jag lyckades inte sympatisera med henne. Riley och Dante gillar jag dock väldigt mycket.

Var jag också tycker om är berättarrösterna, speciellt Garrets. När jag läste från hans synvinkel så gillade jag Ember mycket mer eftersom hon är en modig och rolig tjej i hans ögon, vilket inte riktigt stämmer överens med den bilden jag har av henne annars.

Så ja, lite besviken är jag, i överlag tycker jag att boken är bra, men jag förväntade mig så mycket mer. Språket är väldigt bra och jag gillar bikaraktärerna. Även om den här boken kändes stereotypiskt och förutsägbar så är det bara första boken av fem. Jag har en stark känsla av att det kommer att bli mer episkt och spännande i uppföljarna.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag fattar inte alls varför Ember blev så chockad när hon fick veta att värdfamiljen rapporterade till Talon. Hon och Dante har ju redan pratat om att de kommer att bli överbevakade. Har hon redan glömt bort det?

• Tappade lite respekt för Riley när de var jagade av St. George och han ville ha sex med Ember i sanden. Uhh, låter som en bra plan…

• Varför plockade inte Ember med sin mobil när hon besökte Riley utan lämnade den medvetet hemma? Fattar inte varför.

+ Berättarröst
+ Språk
+ Drakar
– Embers dumdristighet
– Kärlekstriangel

Mest intressanta karaktär: Riley
Bästa scen eller del: Köpcentret

Rekommenderar för:
Om ni vill ha en välskriven bok med drakar och drakjägare.

Rekommenderar inte för:
Står du inte ut med kärlekstriangel samt en dum huvudroll så bör du hålla dig borta från den här boken.

Andra delar i serien:
1. Talon
2. Rogue
3. Soldier
4. Titel ej bestämd
5. Titel ej bestämd

 

Den eviga sången för vampyrer

Kommer de att hitta sitt paradis eller kommer jorden att bli till ett helvete?

Titel: The Forever Song
Författare: Julie Kagawa
Serie: Blood of Eden #3
Sidantal: 416
Utgivningsår: 2014

Obs! Spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen.

Handling:
Allie tänker stoppa Sarren från att utrota mänskligheten och vampyrerna. Tillsammans med Kanin och sin blodsbror Jackal ger de sig iväg på en resa till den hemliga människostaden Eden – Sarrens slutdestination. Allie bryr sig egentligen inte om att rädda andra längre, hon är bara ute efter en sak: hämnd. Monstret inom henne växer och hon välkomnar dess mörker, men hur länge kan hon fortsätta innan det till slut kväver henne? Sarren vet att de är på väg och har lämnat en fälla för dem, en överraskning som kommer att krossa Allies hjärta på nytt.

Tycke:
Ännu en serieavslutning! Känns som att det har blivit många sådana på senaste tiden.

I The Forever Song är handlingen mörkare än någonsin. Allie har mer eller mindre accepterat att hon är en vampyr och försöker inte ens kämpa emot vampyrinstinkterna. Det är en kamp mot både klockan, smittade människor och mot monstret inom henne själv. Allt detta gör det till ganska deprimerande läsning, samtidigt som man vill veta hur det kommer att sluta så är man ändå rädd för det hemska som kommer att hända.

Det som piggar upp berättelsen är faktiskt Jackals dryga kommentarer. Han är för det mesta bara jobbig men ibland så är hans ironi väldigt rolig. Haha, bara tanken på att människornas sista hopp vilar i händerna hos ett gäng bittra och grälsjuka vampyrer är så bisarr. Boken blir också en aning ljusare efter cirka 150 sidor men den är knappast mysig och fluffig. Nej, här har vi en riktig vampyrserie med mycket död och blod.

Skriver inte så mycket om handlingen då detta är den sista delen i en trilogi. Vad jag tycker om slutet skriver jag om i spoilersektionen.

Blood of Eden är utan tvekan en av de bästa vampyrserierna jag har läst. Allt från karaktärerna till den dystopiska världen och handlingen är genomtänkt och det är så lätt att leva sig in i berättelsen. Den har både fått mig att skratta och att gråta och för mig är det ett bevis på att det är en bra bokserie. Har ni inte läst första boken ännu så rekommenderar jag att ni gör det på direkten!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag trodde att Zeke skulle dö i slutet, något i stil med att han offrar sig för att döda Sarren. Kanin skulle också dö för att rädda någon, antingen Allie eller Jackal. Tycker nästan att den slutade för lyckligt nu när bara Kanin bara dog. Och hur blir man en master? Är det något man bara blir helt plötsligt eller? Tycker som sagt att saker och ting föll på plats lite för lätt i slutet. Hela serien har ju varit rätt mörk så det skulle ha varit rätt passande med ett bitterljuvt slut.

• Så skönt när Jackal skällde ut Zeke och Allie. Både två har ju deppat alldeles för länge! Go Go Jackal!

Karaktärer: +1
Handling: +1
Berättarröst: +1

Mest intressanta karaktär: Jackal
Bästa scen eller del: Spoiler [När Allie fick tillbaka Zeke]
Minnesvärt citat: It is far easier to be a monster than to confront the truth.

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en bra och dystopi med vampyrer som faktiskt är mer blodtörstiga än snygga.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om att läsa om blod och andra hemskheter.

Betyg: 8/10

 Andra böcker i serien
1. The Immortal Rules
2. The Eternity Cure
3. The Forever Song

 

Jakten på evighetens botmedel

En sjukdom som dödar både människor och vampyrer låter onekligen ganska farligt.

Titel: The Eternity Cure
Författare: Julie Kagawa
Serie: Blood of Eden #2
Sidantal: 434
Utgivningsår: 2013

Obs! Spoilers från föregående delar i serien kan förekomma.

Handling:
Allie har varit på jakt efter Kanin i flera veckor och spåret blir allt svagare. Rädslan för att hennes sire kan ha förlorat livet i psykopaten Sarrens händer får henne att skynda sig. Men just när hon tror att hon har kommit fram till sitt mål så hittar hon sin förhatliga blodsbror Jackal istället för Kanin. Trots att Allie vill döda Jackal för allt ont han har gjort så vet hon att de behöver samarbeta för att ha någon chans att rädda Kanin från Sarren. Jakten fortsätter men snart upptäcker de att något betydligt större än Kanins liv står på spel. Något som inte bara är farligt för människan, utan även dödligt för vampyrerna…

Tycke:
Julie Kagawa är en av mina favoritförfattare och det är alltid lika kul att återvända till hennes fantastiska världar. Även om det inte direkt är en trevlig värld med blodtörstiga vampyrer, svält och förtryck så är det så stämningsfullt beskrivet att man inte kan låta bli att rysa.

I den här boken får vi återigen följa med Allie på hennes resa mot att hjälpa andra, (seriöst, det är vad hennes liv går ut på). Man får även återse Jackal och jag måste säga att jag gillar honom mycket mer nu än vad jag gjorde i första boken.  Även Ezekiel växte en del i mina ögon och istället för att vara det typiska kärleksintresset så fick han faktiskt en personlighet. Allie själv är fortfarande lite irriterande med sin godhet och all tjat om att hon är ett monster, men förutom det så gillar jag henne riktigt mycket.

Handlingen är spännande och trots att det är mycket beskrivningar så kändes boken aldrig seg. Tyvärr så hade jag redan spoilat för mig själv genom att råka läsa de två första meningarna ur nästa boks beskrivning så slutet berörde mig inte på samma sätt som det förmodligen skulle ha gjort annars. Buhh, stör mig faktiskt riktigt mycket på det. Varför har man så stora spoilers i de två första meningarna?! Jaja, har ju bara mig själv att skylla så en varning till er – läs inte beskrivningen för The Forever Song innan ni har läst den här boken!

Hursomhelst, slutet är en riktig spännande cliffhanger och jag längtar halvt ihjäl mig efter fortsättningen. Bara två månader till att hålla ut, you can do it Anna!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Störde mig så otroligt mycket på Stick. Gah, önskar att de kunde ha dödat honom tidigare!

• Aww, sista scenen där Zeke blev torterad till döds var riktigt känslosamt trots att jag redan visste att han skulle dö. Men jag förmodar att Sarren har förvandlat honom till en vampyr? Åhhh, ska bli så spännande att se vad som händer i nästa bok.

Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +1
Spänning: +0,5
Handling: +0,5

Mest intressanta karaktär: Jackal
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärt citat: “Oh, don’t mind me,” came an extremely sarcastic voice near the wall. “You two go ahead and make out–I’ll just sit here and bleed quietly.”

Andra verk som jag kom att tänka på:
Code Ceass (Säsong 2) – Slutet!!! Ni som har sett animen och läst den här boken fattar vad jag menar 🙂

Rekommenderar för:
Om du är sugen på något mörkt med blodtörstiga vampyrer och zombieliknande varelser så har du hittat rätt!

Rekommenderar inte för:
Tycker du inte om cliffhangers och död så kan du plocka upp en annan bok.

Betyg: 7,5/10

Andra böcker i serien
1. The Immortal Rules
2. The Eternity Cure
3. The Forever Song

Läsutmaning #29 – Läs en bok som är andra boken ur en serie

 

Den förlorade prinsen

Ett nytt äventyr i Nevernever!

Titel: The Lost Prince
Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey: Call of the Forgotten #1
Sidantal: 416
Utgivningsår: 2012

Handling:
Ethan Chase är inte längre det gulliga och oskyldiga barnet som en gång var Meghans lillebror. Nu, 17 år gammal och stämplad som emo och problembarn har han det inte lätt i sin nya skola. Redan från första dagen råkar han illa ut när han bråkar med två av de biffigaste och populäraste killarna. Det är inte det värsta, förutom uppmärksamhet från de andra eleverna så lägger även de andra märke till honom. Ethan har försökt undvika älvorna i hela sitt liv men den här gången tar det stopp. Något farligt och märkligt håller på att hända och han måste söka hjälp. Medveten om vilken fara han utsätter sig själv för beger han sig åter in i Nevernever för att söka efter sin syster.

Tycke:
Ethan Chase, Meghans lillebror från The Iron Fey är nu tillbaka som tonåring och den här gången är han till och med huvudroll i denna spin-off-serie. Med tanke på att jag gillar The Iron Fey väldigt mycket så var mina förväntningar skyhöga, faktiskt så höga att jag var rädd för att läsa boken och lät den ligga i oläst i bokhyllan i ett halvår trots att jag köpte den direkt när den kom ut. Och helt ärligt talat så är jag lite besviken på boken, vill ni veta varför så läs vidare.

Jag tror mitt största problem med boken är att jag känner till profetian om Ethan och Keirran medan de själva är helt omedvetna om den (den nämndes inte alls i den här boken). Önskar faktiskt att jag inte hade läst extraboken The Iron Prophecy, nu känns det som att jag redan vet hur handlingen kommer att utspela sig och för mig är överraskningen i en bok väldigt viktigt. Ahh, det känns som att jag har spoilat för mig själv.

Karaktärsmässigt så tycker jag att Ethan, Keirran och Kenzie är okej. Saknar Ash, Meghan och Puck och önskar att det finns flera scener med dem. Å andra sidan så vet jag att det här är Ethans och Keirrans berättelse och det är dem som fokusen ligger på nu. Favoriten än så länge är Keirran, Ethan är lite för angsty för min smak.

När det gäller handlingen så är jag verkligen lättad över att det inte är någon kärlekstriangel. Jag trodde faktiskt först att Ethan och Keirran skulle bli kära i Kenzie bägga två. Men som tur var så hade jag fel, yay! I överlag så tyckte jag att handlingen var lagom spännande även om det tog cirka 100 sidor innan den kom igång.

Trots att boken inte riktigt levde upp till mina förväntningar så var den underhållande. Hade jag inte känt till profetian så skulle jag nog ha gillat den mer. Jag kommer absolut att plocka upp fortsättningen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag anade att Kenzie var dödssjuk när hon gick med på att ge bort en månad av sin livstid. Blev ändå väldigt berörd när hon avslöjade sin sjukdom för Ethan.

• Störde mig ganska mycket på att både Kenzie och Annwyl är damen i nöd. Annwyl blir kidnappad och Keirran tvingas att följa med de bortglömda älvorna för att rädda henne. Sen ska Kenzie blir fångad som gisslan så att även Ethan blev fången. Gahh, varför följde hon med överhuvudtaget egentligen? Okej att hon är modig och vill hjälpa till, men hon kan ju inte slåss och är ju mest i vägen.

• Undrar varför Keirran var så skum i slutet. Kändes ju som en 180 graders personlighetsförändring. Har drottningen tuktat i honom något om att Annwyl kommer att dö till slut eller?

 

Handling: +0,5
Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +0,5

Mest intressanta karaktär: Keirran, i alla fall fram till slutet.
Bästa scen eller del: Alla scener med Ash, Puck och Meghan.
Minnesvärt citat:
(Ash) “Care to join me, Goodfellow?”
(Puck) “Oh, ice-boy. A moonlight stroll with you? Do you even have to ask?”

Rekommenderar för:
Ni som har läst The Iron Fey och gillar den.

Rekommenderar inte för:
Egentligen ingen, men om man inte gillar The Iron Fey så lär man nog inte gilla den här heller.

Betyg: 6,5/10

Andra delar i serien:
1. The Lost Prince
2. The Iron Traitor
3. Titel ej bestämd.

Andra versioner av omslaget

 

När man inte kan få nog av The Iron Fey

Tre mellanböcker i en.

 

 

Titel: The Iron Legends
Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey #1.5, 3.5, 4.5
Sidantal: 304
Utgivningsår: 2012

 

 

 

 

Tycke:
Det här är alltså samlingsromanen för de tre mellanböckerna i The Iron Fey som har blivit utgiven. Eftersom det är tre separata berättelser så bedömer jag varje del för sig själv. Spoilers för tidigare böcker kan förekomma i dem. T.ex. så bör du ha läst första boken i serien innan du läser bedömningen för Winter’s Passage som är bok 1.5.

Winter’s Passage (bok 1.5)
Den här berättelsen utspelar sig alltså efter första boken och handlar om hur Ash tar Meghan till vinterhovet. Av någon anledning så fastnade jag inte alls för den. Förmodligen så berodde det på att det var ett tag sen jag läste böckerna så jag visste inte vart i handlingen man befann sig. I och med att jag redan har läst hela serien så blev jag förvirrad när karaktärerna inte visste saker som jag redan kände till. Skulle förmodligen ha gillat den här mycket mer ifall jag hade läst den direkt efter första boken.

Summer’s Crossing (bok 3.5)
En mellanbok från Pucks PoV! Mycket bättre än Winter’s Passage enligt mig, dels för att jag minns serien bättre och dels för att handlingen är så kul. Så himla kul att Ash ska förföra Titania hahaha. Var även mycket trevligt att få en inblick i Pucks känslor. Även om Ash är min favorit så gillar jag Puck väldigt mycket också.

Iron’s Prophecy (bok 4.5)
Min favorit av mellanböckerna! Den här utspelar sig efter serien och kan väl räknas som en epilog. Superkul att få ha Meghan som berättare igen och att man fick se hennes roll som drottning. Och Ash, gyaaa! Är ju så van vid att han alltid är så cool och allvarlig, blev ganska överraskad över hur avslappnad han har blivit. Har fortfarande lite svårt att vänja mig vid en Ash som kommer med sexuella anspelningar men jag gillar verkligen hans karaktärsutveckling! För att inte avslöja för mycket så avslutar jag med att jag nu är väldigt taggad på att läsa The Lost Prince som är uppföljaren till The Iron Fey!

Guide to the Iron Fey
Cirka 75 sidor med information om The Iron Fey och det inkluderar karaktärsregister, platsregister samt ordlista. Trodde först att det skulle bli ganska tråkigt men det var förvånansvärt intressant. Älskar ju Nevernever och nu är jag ännu mer sugen på att besöka älvlandet!

Rekommenderar för:
Ni som gillar och har läst hela The Iron Fey.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte har läst The Iron Fey.

Medelbetyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. The Iron King
2. The Iron Daugther
3. The Iron Queen
4. The Iron Knight

Extraböcker:
The Iron Legends

 

Bland zombier och vampyrer…

… och människor du inte kan lita på.

Titel: The Immortal Rules
Författare: Julie Kagawa
Serie: Blood of Eden #1
Sidantal: 367
Utgivningsår: 2012

Handling:
När människorna höll på att utrotas gav sig vampyrerna till känna och erövrade världen. Idag har tagit över de största städerna och människor är slavar och mat. I en sådan stad lever Allie, en 16-årig flicka som hellre svälter än att bli en blodslav. Varje dag kämpar hon mot hungern och lever under ständigt hot från både vampyrer och rivaliserande gäng. Under en förbjuden utflykt till ruinerna för att hämta mat blev hon och hennes gängmedlemmar attackerade av rabies, människoätande varelserna som är resultatet av viruset. Allie visste att hennes tid var ute när hon blev nerslagen av dem, inte trodde hon att en vampyr skulle erbjuda sig att göra henne odödlig. Döende måste Allie göra ett val, att dö levande eller att bli en levande död.

Omdöme:
Hur mycket jag än fascineras av vampyrer så kan jag inte låta bli att tycka att de är överrepresenterade, speciellt i YA-världen. Därför blev jag både förvånad och överraskad när jag fick reda på att Julie Kagawa, en av mina favoritförfattare, skulle släppa en vampyrserie. Hade det varit någon mindre okänd författare så skulle jag nog ha tvekat med att plocka upp boken eftersom omslaget inte var särskilt lockande, men nu är det Kagawa, och jag är så glad över att jag gav boken en chans.

Låt mig säga en sak, Kagawa är en mästare på att skapa och beskriva världar. Som många av er säkert vet så älskar jag hennes älvvärld i Iron Fey-serien och nu så har även hennes dystopiska vampyrvärld tagit en plats i mitt hjärta. Man ser inte bara vampyrstaden framför sig, man känner den också. Hopplösheten, hoten och stämningen, det är så lätt att bara förlora sig i Kagawas världar. Hennes språk flyter riktigt bra och det är förmodligen en av anledningarna till varför det är så svårt att slita sig ifrån boken.

Karaktärsmässigt tycker jag att den är bra, men det finns utrymme för förbättring. Gillar att Allie kan ta hand som sig själv och kickar ass som bara den. Men däremot så gillar jag inte att hon är en hypokrit. Direkt från första början klargör hon att hon hatar vampyrer och dör hellre än att bli deras slav. Men när hon får välja mellan att dö eller att bli en vampyr så väljer hon det sistnämnda. Sen säger hon åt folk att det är korkat att hjälpa andra och att man bara kan lita på sig själv, men själv så kan hon inte låta bli att hjälpa folk i nöd. Snacka om att säga emot sig själv.

Kanin kunde jag inte riktigt ta på allvar med tanke på hans namn. Från början såg jag en snygg och farlig vampyr framför mig men så fort han avslöjade att han hette ”Kanin” byttes bilden av den mystiska varelsen ut mot en stor grön kanin. Tänkte på nöjespark varje gång jag läste hans namn. Ezekiel gillar jag men han är lite för snäll och perfekt som många killhuvudroller i paranormal romance brukar vara. Istället för att stå på egna ben så kändes det som att han enbart existerade för att vara ett kärleksintresse.

Antingen så har jag vant mig vid Kagawas berättarstil eller så tänker vi väldigt lika. Så fort jag fick veta att de skulle skaffa ett vapen åt Allie tänkte jag ”Åh, coolt om hon väljer det vapnet, om det nu finns i berättelsen” och gissa vad, hon valde just det vapnet jag tänkte på! Kändes nästan lite kusligt. Vapnet var inte det enda som jag lyckades pricka rätt på, fick rätt på ganska många teorier som jag hann bilda under läsningens gång. Det är inte något jag stör mig på, tycker mest att det är kul att kunna gissa vart berättelsen var på väg.

De första 100 sidorna var helt underbara. Jag var nästan helt säker på att det skulle bli en fullpoängare. Men berättelsen höll inte hela vägen och den röda tråden var inte så tydlig. Det finns inte riktigt något mål och att Allie sa en sak men sedan gjorde något annat fick mig inte precis att gilla hennes bättre. Man kan säga så här: boken är mycket bra, men början är fantastisk.

Om ni väntar er en paranormal romance al a Twilight så kan jag säga att ni inte kommer att få det. Nej, Blood of Eden är blodig, brutal och full av död. Precis i min smak alltså 🙂  Är ni trötta på alla puttenuttiga kärlekshistorier så kan jag rekommendera den här.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Gissade att Kanin var han som samarbetade med människorna så fort han nämnde att en vampyrherre hade gjort det. Någon annan som också tyckte att det var tydligt?
  
• Tyckte att Eden-borna i slutet var rätt tröga som släppte iväg Allie fast de visste att hon var en vampyr. Tänk om hon hämtar fler vampyrer och anfaller deras hemliga stad! Inte så smart av Eden-borna med andra ord.
  
• Känner mig lite hemsk men jag blev lättad när Ruth dog. Vilken bitch hon var alltså! Rätt åt henne!

 

Berättaröst: +1
Karaktärer: +0,5
Språk: +1
Fantasivärld: +0,5
Handling: +0,5

Mest intressanta karaktär: Kanin
Bästa scen eller del: De första 100 sidorna
Minnesvärt citat: He smiled, a real one this time, though his voice remained teasing. ”So, what do you think I am?”
Naive, I thought. Naive, brave, selfless, incredible – and much to kind to survive in this world. It’ll break you in the end, if you keep going like this. Good things never last.

Betyg: 8,5/10

Andra böcker i serien
1. The Immortal Rules
2. The Eternity Cure
3. The Forever Song

 

Alla goda ting är… fyra?

När tre inte duger får man försöka med fyra.

Titel: The Iron Knight (sv. Järnriddaren)
Författare: Julie Kagawa
Serie: Iron Fey #4
Sidantal: 361
Utgivningsår: 2011

(Obs, handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Meghans nya roll förhindrar Ash från att vara tillsammans med henne.  Sedan de skiljdes åt har Ash rest runt i Nevernever och jagat efter ledtrådar om hur han kan bli mänsklig. Tillsammans med Puck, Grimalkin och den stora stygga vargen hittar de hjälp från ett väldigt oväntat håll. Men priset för dödlighet är högt. Kommer Ash kärlek till Meghan att vara stark nog för att han ska klara prövningen?

 

Omdöme:
Egentligen så var den tredje boken i serien en väldigt avslutande del och en fortsättning behövdes inte. Fjärde boken kan man nästan säga är en ”fan service”-bok för de som vill ha mer av Nevernever, Ash, Puck och Grimalkin.

Till skillnad från de tidigare böckerna i serien så är Ash huvudrollen. I början kändes det lite konstigt eftersom jag har alltid uppfattat Ash som mystisk och kall, och nu är man helt plötsligt i hans huvud och har tillgång till hans tankar. Man vande sig dock snabbt och jag gillade hans berättarröst väldigt mycket. Han är fortfarande ganska kall, även i sina tankar, men vad kan man förvänta sig av en ex-vinterprins? 🙂

Karaktärer är som vanligt underbara och jag kom på mig själv att faktiskt sakna Meghan litegrann. Det finns så många att gilla i boken och man vill bara läsa vidare för det är så kul att vara i deras sällskap. Jag tyckte inte direkt att handlingen var superspännande men språket och karaktärerna vägde upp det rejält.

Handlingsmässigt så skiljer den sig inte så mycket ifrån de andra böckerna. De har ett uppdrag och de reser runt för att söka svar. I många serier så brukar jag tröttna på fantasivärlden efter första eller andra boken men med Nevernever är det alltid spännande. Trots att den här är den fjärde boken så finns det fortfarande så mycket att utforska och man är hela tiden nyfiken på vilka nya platser de kommer att besöka. Åh, vad jag önskar att jag också kan besöka Nevernever. Hade gärna sett boken som film.

Kort sagt, gillar man de andra böckerna i serien så lär man gillar den här också. Vad jag vet så ska Kagawa släppa en ny serie som är en spin-off på den här och ska handla om Meghans lillebror. Låter mycket spännande!

Handling: +0,5
Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Miljö: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ash
Bästa scen eller del: Spoiler [När de mötte sina spegelbilder, vad jag skrattade åt Puck och Grimalkin]
Minnesvärd citat: With every ruin we search, every dragon we slay, or every rumor we unearth, I’m one step closer to my goal. Even if it takes a hundred years, I will be with her in the end.

Betyg: 8/10

Andra böcker i serien:
1. The Iron King
2. The Iron Daugther
3. The Iron Queen
4. The Iron Knight

 

 

Förgiftad av järn

Kommer teknologin att besegra magin?

Titel: Järndrottningen (eng. The Iron Queen)
Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey 3
Sidantal: 395
Utgivningsår: 2012 (eng. 2011)

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Både Meghan och Ash är landsförvisade från Nevernever och har järnalverna efter sig. De möts upp av Grimalkin och Puck och söker skydd hos exildrottningen. I en kort tid får de leva i fred, men därefter får de reda på att både Sommarhovet och Vinterhovet håller på att förlora mot Järnhovet. Den enda personen som kan rädda dem, den enda personen som kan rädda älvlandet… är Meghan Chase.

 

Omdöme:
Julie Kagawa är på god väg att bli en av mina favoritförfattare. Det här är tredje boken jag läser av henne som jag gillar väldigt mycket. Karaktärerna hon har skapat upp är helt underbara och jag fullkomligt älskar Nevernever!

Har ni läst mina recensioner av de tidigare delarna i serien så vet ni att jag är väldigt förtjust i Ash, Puck och Grimalkin men tycker att huvudrollen Meghan är lite mesig. I den här boken blev hon som en ny person, någon gång under berättelsens gång byttes hennes veliga personlighet ut och hon blev plötsligt en karismatisk och stark ledare. Eh? Vad hände där egentligen? Jag gillar förvisso den nya, coolare Meghan men förändringen kändes en aning drastisk. Ash och Puck som har tagit befälet innan blev liksom hennes lakejer. Känns som sagt lite skumt men inget jag störde mig mycket på.

Ash har återigen erövrat mitt hjärta. Han känns mer mänsklig i den här boken och har en större närvaro än Puck (som jag också gillar väldigt mycket). Åh, han är bara så rar och gullig samtidigt som han är kall och grym. Meghan är en lycklig flicka som har honom.

Jag har läst de två första böckerna i serien på engelska men läste den här på svenska. Det tog ett litet tag att komma underfund med vad saker och ting hette på svenska men efter ett tiotals sidor så var man inne i berättelsen. I överlag tycker jag att den svenska översättningen är väldigt bra men det finns en sak jag störde mig på – talstrecken! Jag är så van vid att alla dialoger ska markeras med citattecken så när jag läser en bok med talstreck få fattar jag inte vad som är dialog och vad som är berättande text när de är i samma stycke. Detta är väl en smaksak men för mig så är citattecken att föredra när det kommer till dialoger.

Gillar handlingen i denna och spänningen ökar stegvis genom berättelsen. I slutet så kunde jag inte slita mig loss från sidorna. Slutet kom faktiskt som en liten överraskning för mig och det bara kryper i fingrarna för jag vill läsa mer!

Tycker att Järndrottningen är den bästa boken i serien hittills och jag kommer med säkerhet att beställa hem den fjärde boken The Iron Knight vid nästa bokköp. Den kommer ut på svenska i år men jag orkar inte vänta så länge på den. Jag är supernyfiken på hur serien kommer att sluta!

Handling: +1
Karaktärer: +0,5
Spänning: +0,5
Berättarröst: +0,5
Fantasivärld: +0,5
Slut: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ash
Bästa scen eller del: Spoiler [När Ash svor att bli Meghans riddare]

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien:
1. The Iron King
2. The Iron Daugther
3. The Iron Queen
4. The Iron Knight

 

Ett nytt äventyr i Nevernever

Denna gång är vi på jakt efter den stulna spiran.

Titel: The Iron Daughter (sv. Järnprinsessan)
Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey 2
Sidantal: 406
Utgivningsår: 2010 

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Meghan är nu fånge/gäst hos vinterhovet. Hon vantrivs i den ständiga kylan och hennes hjärta krossas när hon inser att Ashs kärlek till henne bara var spelad. Vinterdrottningen Mab vägrar tror på henne att Iron fey existerar utan anklagar henne för att ljuga. Inte bättre blir det när några järnalver stjäl Säsongernas spira och Mab tror att det är sommarhovet som ligger bakom. Meghan och Ash måste hitta spiran innan kriget mellan vinter och sommar bryter loss. Det är dags för ännu en resa på liv och död genom Nevernever.

Omdöme:
Så var vi tillbaka i Nevernever igen med Meghan & C:O. Om jag ska vara ärlig så tyckte jag inte att början av boken var särskilt bra. En av anledningarna till varför jag gillade förra boken, The Iron King, så mycket var för att den inte innehöll så mycket kärlek utan var mer äventyrsfokuserad. I de första sidorna i The Iron Daughter hade Meghan förvandlats till en kärlekskrank flicka som var besatt av Ash. Hon tänker på hur mycket hon älskar honom även om han är så kall mot henne o.s.v. Hon kändes så vek och inte alls som huvudpersonen i förra boken. Som tur vände detta och så fort de gav sig iväg så satt jag som fastklistrad vid sidorna.

Nevernever, åh wow. Jag gillar verkligen fantasivärlden som Kagawa har byggt upp. Den är både mysig och skrämmande på samma gång. Att utforska älvlandet tillsammans med Meghan, Puck, Ash och Grimalkin är det bästa med hela boken.

Karaktärsmässigt så är Puck den nya favoriten. Han är bara så gullig och snäll. Förr tyckte jag bäst om Ash men i den här kändes han så avlägsen på något sätt. Meghans godhet är fortfarande lite irriterande, och hennes ständiga åtrå till Ash nämns lite väl för ofta. Istället för att känna med henne så börjar jag istället himla med ögonen. Nej, tacka vet jag Puck och Grimalkin som alltid får mig att le. Iron Horse är rätt kul han med när han tar allting på allvar hela tiden.

Det är en del ”tvister” i boken, eller ja, jag är inte säker på om de ska föreställa tvister egentligen. Redan tidigt i boken så gavs det ledtrådar om hur det skulle sluta men jag tyckte att det var helt okej. Världen och karaktärerna är lockande nog för att man vill fortsätta läsa även om man hade goda aningar om vad som skulle hända.

Kort sagt, jag gillar boken väldigt mycket och ser mycket fram emot att läsa den tredje boken, The Iron Queen (sv. Järndrottningen), som jag har i hyllan. Tänker dock läsa ett par andra böcker först så att mina förväntningar dämpas. Annars blir det lätt hänt att jag hoppas på för mycket och blir besviken. Men fortsättningen kommer jag absolut att läsa!

Handling: +0,5
Spänning: +0,5
Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +0,5
Fantasivärld: +1

Mest intressanta karaktär: Puck
Bästa scen eller del: Spoiler [När Meghan använde sin superkraft]
Minnesvärd citat: ”I didn’t think faeries liked shopping and buying stuff. Isn’t that a bit… unnatural?”
”Of course not, darling. Shopping is just another form of hunting. All feyare hunters, whether they admit it or not. It’s in our nature, pet, nothing unnatural about it.”
That made a strange sort of sense.

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. The Iron King (sv. Järnkonungen)
2. The Iron Daughter (sv. Järnprinsessan)
3. The Iron Queen (sv. Järndrottningen)
4. The Iron Knight

 

Träd in i en vacker och ondsint värld

Tänk på att inget är som det verkar vara.

Titel: The Iron King (sv. Järnkonungen)
Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey 1
Sidantal: 363
Utgivningsår: 2010

Handling:
Meghan har alltid känt sig utanför, inte bara i skolan utan även i hemmet. Hennes far försvann spårlöst när hon var sex, och nu när hon fyller sexton försvinner hennes halvbror. ”Försvinner” är dock fel ord, brodern är bortrövad och en elak bortbyting har tagit över hans roll. Hennes bästis Robbie visar sig vara en älva och inte vilken älva som helst, han är Puck, “en-midsommarnattsdröm”-Puck. För att rädda sin lillebror beger sig Meghan till älvlandet, och där råkar hon ut för händelser som kommer att förändrar hela hennes liv.

 

Omdöme:
The Iron King var inte alls vad jag trodde. Jag förväntade en störig tjejhuvudroll och en snygg men dryg killhuvudroll plus någon form av kärlekstriangel. Boken har allt detta (nästan), men istället för att hamna i “paranormal romance”-träsket så tyckte jag mer att jag läste en blandning mellan Narnia och Alice i Underlandet (Meghan har till och med en katt som vägvisare!).

Jag har läst många böcker där tjejhuvudrollen måste ifrågasätta allt och hamnar ständigt i knipa och måste bli räddad av hjälten. Megan är så också, men till skillnad från de svaga tjejerna så klarar hon sig själv ut ur faran för det mesta. Här kommer hjälten ibland för sent eller inte alls. Jag gillar att Meghan är smart men jag tycker däremot inte om att hon ska vara så genomgod. Varje gång hon skriker ”Döda inte honom/henne/dem” till Puck eller Ash fastän de själva håller på att bli dödad får jag lust att skaka om henne.

I slutändan så är Meghan en okej karaktär, men absolut inte mycket mer än så. Däremot så tycker jag att Puck, Ash och Grimalkin är helt underbara. Puck är så pojkaktigt busig och beskyddande och hans repliker är bara så roliga. Jag vill ha honom som bästa vän! Ash är cool (vad kan man förvänta sig av en vinterprins?), mystisk och lite halvfarlig. Och Grimalkin är en talande katt med en fluffig svans, behöver jag säga något mer? 🙂

Älvlandet wow, jag vill besöka det! Som tidigare nämnt så tycker det påminner om både Narnia och Underlandet. Och faktumet att landet heter Nevernever får mig även att tänka på Neverland i Peter Pan. Alla dessa tre världar älskade jag som liten (och även nu) och det är inte alls konstigt att jag även älskar världen i boken. Det bästa tycker jag är att ytan inte stämmer med innehållet, alla älvor är vackra men de är så otroligt grymma. Snacka om en kuslig värld.

Handlingen går ganska snabbt framåt efter cirka halva boken. Jag tyckte själv att den blev lite för ”quest”-aktigt när de bara reste från ena stället till det andra. Å andra sidan tycker jag att det är bra att de reser så mycket så man fick se mer av världen.

The Iron King är nog den bästa boken med älvor som tema jag har läst hittills. Det är mer en äventyrsroman än en kärleksroman och det är så jag vill ha det.

Fantasivärld: +1
Karaktärer: +0,5
Handling: +0,5
Språk: +0,5
Berättarröst: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ash, men Puck och Grimalkin ligger inte långt efter.
Bästa scen eller del: Pucks och Ashs strider.
Minnesvärd citat: ”My day just isn’t complete without something trying to kill me.”

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. The Iron King (sv. Järnkonungen)
2. The Iron Daughter (sv. Järnprinsessan)
3. The Iron Queen (sv. Järndrottningen)
4. The Iron Knight