Är det generna eller miljön som formar en människa?
Titel: The House of the Scorpion
Författare: Nancy Farmer
Serie: Matteo Alacran #1
Sidantal: 380
Utgivningsår: 2002
Handling:
Unga Matt förstår inte varför Celia alltid låser in honom i huset och aldrig tar med honom ut. Uttråkad som alltid hör han en dag barnröster utanför fönstret. Överraskad och desperat lyckas han fånga deras uppmärksamhet och det slutar med att han hoppar ut genom fönstret och skadar sig. De andra barnen tar med honom till det stora huset men så fort de vuxna får syn på Matt blev de arga. De kallar honom för ett monster och behandlar honom illa. Matt förstår ingenting tills det slutligen gick upp för honom om vad han egentligen är. Han är en klon till El Patrón, den gamla ledaren av landet Opium och en av världens största knarkkungar…
Tycke:
The House of the Scorpion är en dystopi som publicerades innan dystopi blev inne. Jag känner själv att jag har börjat tröttna på den genren eftersom det har kommit så många böcker med i stort sett samma handling de senaste två-tre åren. Därför kändes det lockande med en äldre dystopi och jag hoppades på att den skulle ha en mer unik handling.
Och ja, något annorlunda är den verkligen… men betyder det att den är bra?
Jag gillar idén med att låta huvudrollen vara en klon till en av världens ondaste människor . Miljön och stämningen är väldigt bra beskrivet och man kan utan problem känna hur ruttna alla i Alacrán-familjen är. Matts berättarröst känns trovärdig och språket flyter på bra.
Och nu till det negativa. Matt är så trög! Kom igen! Han är ju en klon till El Patrón som säkerligen måste ha varit skitsmart och lömsk för annars skulle han omöjligt ha kommit dit han är idag. Jag förväntade mig verkligen att Matt skulle vara smartare och mindre godtrogen. Nu känns det som att han blev lurad, slagen och utnyttjad av allt och alla. Det är verkligen hemskt hur de behandlar honom! Så näh, inga sympatiska karaktärer här inte. Maria gillade jag ett tag men hon är alldeles för naiv för sitt eget bästa.
Takten, speciellt i mitten, är något som jag hade problem med. Berättelsen gick så långsamt framåt och jag vet inte ens om ”tvisten” var menad som en tvist eftersom jag redan från sida 23 visste att det skulle hända. Slutet är dock spännande och jag gillar hur författaren har knutit ihop säcken. Det finns en uppföljare men jag kommer förmodligen inte att plocka upp den eftersom jag är nöjd med slutet som det är.
Sammanfattat så är det en läsvärd bok som definitivt skiljer sig en del från dagens stereotypiska dystopier. Önskar att huvudrollen hade varit klipskare men i överlag en bok som pendlar mellan okej och bra.
Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)
- Förstår inte hur Matt kan missa insikten om att El Patrón kommer att döda honom för att ta hans organ. Ledtrådarna var ju hur många som helst!
- Shit, vilken grym man El Patrón är. Tyckte verkligen om slutet med att han tog med hela familjen och tjänarna till sin grav. Det är faktiskt en av de få gångerna jag upplevde ondska från honom. Å andra sidan så tycker jag att familjen förtjänar att dö så jag blev inte direkt ledsen.
Miljö: +0,5
Berättarröst: +0,5
Handling/Slut: +0,5
Takt: -0,5
Mest intressanta karaktär: El Patrón
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärt citat: “I don’t mind,” he whispered. “If I had a soul, I’d probably wind up in hell anyway.”
Rekommenderar för:
Vill ni läsa något annorlunda från dagens ungdomböcker så testa gärna den här.
Rekommenderar inte för:
Ni som vill ha smarta huvudroller och mycket action.
Betyg: 6/10
Andra böcker i serien:
1. The House of the Scorpion
2. The Lord of Opium
Läsutmaning #24 – Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset har ett husdjur
Andra versioner av omslaget
Boktycke 