Ett svenskt bidrag till ungdomsdystopisamlingen
Titel: Brännmärkt
Författare: Lizette Edfeldt
Serie: Imperiet #1
Sidantal: 446
Utgivningsår: 2017
Baksidetexten:
Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. En värld, fyra zoner, tio rang. Detta är Imperiet. I rang åtta lever Adeline Theta – en sarkastisk och upprorisk tjej som vägrar att acceptera sitt öde. Runt halsen bär hon det enda hon har kvar efter sin bortgångna mor en amulett i silver. Smycket är hennes mest värdefulla ägodel, men den drar snart in henne i ett livsfarligt dubbelspel. Hon tvingas ta upp kampen mot Imperiet, som visar sig vila på hemligheter mörkare och blodigare än hon någonsin kunnat ana. För att överleva måste hon ge upp det hon håller allra kärast. Kanske till och med sig själv…
Tycke:
En svensk ungdomsdystopi som dessutom har ett snyggt omslag. Denna har jag suktat efter sedan den dagen jag fick veta att den skulle bli utgiven. Samtidigt så undrar jag vad författaren har för nytt att erbjuda i den (för mig) numera ganska uttjatade genren.
Boken börjar klassiskt med en mystiskt prolog där man inte fattar särskilt mycket för att sedan handlar om Adeline, en bitter tjej som är trött på förtrycket i samhället. Alla föds in i sina kast och stannar där resten av livet, för Adeline innebär detta en framtid full av slit och fattigdom. Sedan händer det saker som gör att boken påminner om Diabolic och Red Rising, fast utan lika sympatiska karaktärer och trovärdighet.
Just de ovannämnda sakerna gjorde att boken inte blev en fullpoängare hos mig. Jag fastnade varken för Adeline eller för någon av de andra karaktärer. Och trovärdigheten ska vi inte ens börja prata om, hur kan man låtsas vara någon som man knappt känner och ingen märker det? Jag har även svårt att köpa karaktärernas motivation och driv, det är handlingen som styr karaktärerna och inte tvärtom.
En sak som jag dock tycker mycket om är att det är fritt fram med samkönade relationer (så länge man tillhör samma kast), Adeline har hånglat med både tjejer och killar, hennes syster är kär i en annan tjej och det vävs så naturligt in i berättelsen. Av alla dystopiserier jag har läst så har jag bara stött på normaliserade samkönade relationer en enda gång tidigare. Så bra gjort där!
Språket fungerar bra, tycker ibland att det blir för mycket upprepningar (jaja, jag fattar att han har blåa ögon) men annars helt okej. Stundtals är boken riktigt spännande, speciellt i slutet, vilket också är trevligt. Ser jag andra boken i biblioteket så kan jag tänka mig att låna den.
Boktycke 