Siri Pettersen – Kraften

Ett väldigt tillfredsställande avslut!

Titel: Kraften (original Evna)
Författare: Siri Pettersen
Serie: Ravneringene #3
Sidantal: 540
Utgivningsår: 2016

Officiell handling:
Alla i Ginnungad visste vem hon var, eftersom hon till synes var själva symbolen för allt de hatade. Hon var Dreyris stora hopp. Beviset på att de alltid skulle styra enväldigt.

Dreysil, det första landet, är en kall värld där svaghet föraktas. Det är också en del av Hirkas arv, hennes fars hemland, dit hon har återvänt för att rädda Ymslanden och Rime. Men de likföddas törst efter Kraften är enorm och Hirka inser att krigen som hon vill stoppa är oundvikliga.

 

Tycke:
Alltså den här serien… så himla bra! Tycker verkligen om kopplingen till nordisk mytologi. Den har känslan av episk fantasy samtidigt som den är modern, så himla coolt!

Hirka växer riktigt mycket i den här boken. Hon fortsätter att vara en utböling men det är det som gör henne stark, hon vågar står för sina egna åsikter och böjer sig inte för andra. Rime är också en favorit även om han stundtals är lite för bitter för min smak. Många av de nya karaktärerna gillar jag också mycket.

Det som jag absolut älskar med denna bok (och serie) är världarna. I denna får vi besöka Dreysil och det var riktigt spännande och roligt att läsa om ”monstrens” kultur. Bakgrundshistorien känns genomtänkt och man får precis lagom med information för att vara insatt utan att det blir tråkigt.

En annan anledning till varför jag gillar denna serie så mycket är för att det innehåller en bra blandning av spänning, intriger, övernaturligt, tvister och romans. Författaren har balanserat alla elementen riktigt bra så det finns något för alla.

Som vanligt så är det ganska svårt att skriva en recension om sista boken i en serie så jag nöjer mig med den spoilerfria delen här. Kort sagt, en väldigt bra serie. Läs den!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• YAY, Hirka och Rime fick varandra i slutet! Var lite orolig ett tag att Hirka skulle offra sig själv och dö för att återställa kraften.  

• Samtidigt som jag är glad över att den slutade lycklig så tycker jag att slutet blev lite för lätt. Varken Hirka eller Rime gjorde ju någon stor uppoffring (såvida man inte räknar med Hirkas samvete), det var ju mest andra som dog.

• Så himla häftigt att Hirka äntligen kan famna!  

• Gillar också att man får reda på mycket mer om Graal och Naiells förflutna. Nu har man ju mer förstående för båda och inser att ingen av dem egentligen är onda.

+ Handling
+ Spänning
+ Miljö
+ Karaktärer

Mest intressanta karaktär: Hirka
Bästa scen eller del: Spoiler [När Hirka och Rime möttes]

Rekommenderar för:
ALLA (såvida ni har läst de tidigare delarna)!

Rekommenderar inte för:
Ni som inte har läst de tidigare delarna.

Andra delar i serien: 
1. Odinsbarn
2. Röta
3. Kraften

 

Röta – Siri Pettersen

Fast i en främmande värld.

Titel: Röta
Författare: Siri Pettersen
Serie: Korpringarna #2
Sidantal: 524
Utgivningsår: 2015 (original 2014)

Officiell beskrivning:
Hon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.

Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

Tycke:
Sen jag läste Odinsbarn i mars så har jag längtat oerhört mycket efter uppföljaren! Röta slukades på endast några dagar trots det imponerande sidantalet på 525 (men helt ärligt talat, det var inget man märkte av under läsningens gång).

Med risk för att spoila lite för hur Odinsbarn slutade så har nu Hirka befunnit sig i vår värld i sex månader. Hon trodde att hon skulle känna sig hemma bland människorna men istället så är hon mer vilse än någonsin. Åh, jag tycker att författaren har fått till Hirkas förvirring och bitterhet väldigt bra. Samtidigt är hon stark så hon bara biter ihop och gör det hon måste. Rime var ju favoriten i förra boken men i Röta växte Hirka verkligen i mina ögon.

På tal om Rime så tyckte jag att hans delar i Ymslandet inte var lika intressanta som Hirkas. Han har också blivit mycket mer bitter vilket bara är trovärdigt efter allt han har gått igenom. Och herregud, vilken uppoffring han gör. Röta kunde lätt ha blivit en kärleksbok mellan Rime och Hirka och för en gångs skull så tyckte jag att det var alldeles för lite romans i boken.

Handlingen och bikarkaraktärerna tyckte jag också var riktigt bra. Gränsen mellan godhet och ondska var svår att skilja och jag kände mig lika kluven som Hirka. Tvisterna var bra och slutet oförutsägbar.

Det värsta med att ha läst den här boken är att jag nu måste vänta på nästa bok. Än så länge finns det inget svenskt publiceringsdatum men jag håller tummarna för att den kommer ut i början av nästa år!

Kort sagt, en väldigt bra försättning som står på sina egna ben.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Men åhhhh… Hirka och Rime fick ju knappt någon scen tillsammans. Att Rime tog näbben och till och med högg av sin svans för henne. Och så skiljdes de åt som osams…

• Jag som trodde att Naiell skulle vara god eftersom han var Kuro. Spännande tvist det blev när det var Graal som visade sig vara den “goda”.

+ Handling
+ Karaktärer
+ Spänning
– För lite romans

Mest intressanta karaktär: Hirka
Bästa scen eller del: Spoiler [När Hirka insåg att Graal inte var ond]

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en annorlunda fantasybok.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill ha mycket romans och inte gillar tegelstenar.

Andra delar i serien: 
1. Odinsbarn
2. Röta
3. Kraften

 

Odinsbarn – Siri Pettersen

Norsk fantasy som imponerar

Titel: Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Serie: Korpringarna #1
Sidantal: 662
Utgivningsår: 2015 (original 2013)

Handling:
Hirka har alltid känt sig som en utböling, dels för att hon inte har någon svans, dels för att hon kan inte famna och dels för att hennes far inte vill att hon umgås med andra. Nu när hon ska fylla sexton förväntas hon genomgå riten vilket hon fasar över eftersom hon inte kan frammana Kraften. Det hela blir ännu värre när hennes far avslöjar att hon egentligen är ett odinsbarn, en vederstyggelse som inte hör hemma i denna värld. Tyngd av de mörka hemligheterna söker hon hjälp hos barndomsvännen Rime som numera känns kall och avlägsen. Utan att avslöja vad hon egentligen är försöker de komma på en plan för henne att dölja sin identitet under riten. Men något ännu mörkare och hemskare är i planering, och Hirka har en betydande roll i den även om hon inte vet om det.

Tycke:
Odinsbarn är en norsk fantasyroman som sägs ha tagit hemlandet med storm. Nu finns den äntligen tillgänglig på svenska och jag förstår varför den är så populär.

Bland alla myriader av böcker som finns ute på marknaden idag är det minsann inte lätt att hitta en unik bok. Odinsbarn lyckas med det stora konststycket att faktiskt skilja sig från mängden. Blandningen mellan nordisk mytologi, medeltidsmiljö, ninjor (eller skuggor som det heter i boken), magi och det utomordentligt passande språket gör läsningen till en mycket speciell upplevelse.

Det finns flera saker som gör boken så bra och en av dem är karaktärerna. Handlingen berättas av Hirka, Rime och Urd, och alla tre har distinkta personligheter och mål. Jag brukar i vanliga fall inte tänka på yttre/inre konflikter hos karaktärerna när jag läser men här märktes det så tydligt på ett väldigt bra sätt. Det var aldrig några tvivel om vad de kämpade mot och hur de kände sig.

Språket är något som jag hade svårt för i början men 50 sidor senare var jag helt förälskad i författarens sätt att skriva. Det passar så himla bra ihop med miljön och stämningen. Handlingen är också väldigt bra med en del tvister samt oväntade händelser. Sen måste jag även berömma romansen också. Tycker att den passar in i berättelsen bra, det är inte heller någon himlastormande instalove där karaktärernas IQ plötsligt blir noll utan här är karaktärerna fortfarande sig själva. Gillar!

Om jag nu ska lyfta fram något negativt så är det väl att det nästan är för mycket action i boken, i alla fall vid slutet. Det händer så många spännande saker att man till slut blir lite avtrubbad. Sen att den slutar lite mitt i är ju också något som är mindre bra. Som tur så är uppföljaren redan släppt på norska så jag hoppas bara på att B. Wahlströms kommer att vara snabba med översättningen!

Ja, kort sagt. En mycket bra bok, speciellt för dig som vill ha en fantasybok med inslag av nordisk mytologi. Rekommenderas!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Så himla coolt när man fick reda på Rime var en skugga. Tyckte så synd om honom när han upptäckte att siaren som var hans gud bara var en lögn.

• Åh Rime, så slutar det med att han blir ledaren ändå fast han tycker inte om politik. Så både tragiskt och starkt att han till slut hamnar i den rollen som han ville undvika.

• Undrar vad Hirkas kraft är. Är det att hon kan kontrollera de blinda?

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Handling: +1
Språk: +1

Mest intressanta karaktär: Rime
Bästa scen eller del: Spoiler [När Hirka och Rime flydde till Korphem]

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en fantasyroman med influenser av nordisk mytologi.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om tegelstenar och annorlunda språk.

Betyg: 9/10

Andra delar i serien:
1. Odinsbarn
2. Röta
3. Kraften