Gästinlägg: Är allting redan försent när man är sexton år?

När Kate var tolv hittades jämnåriga Zara i en frysbox och sen gick allting spikrakt neråt.

 

 

Titel: Affektion
Författare: Martin Jern
Sidantal: 152
Utgivningsår: 2011

Handling:
Kate är bara sexton, men allting är redan försent. Livet är levt, format och färdigt och det finns ingen väg bort från den destruktiva tillvaro hon skapat sig. Allting började med att en flicka dog på ett kalas. Fast egentligen kanske det började gå snett långt tidigare.

 

 

Omdöme:
Affektion är en tunn bok, men på inget sätt lättsam eller ytlig. Det är mörkt, det är tragiskt och destruktivt. Kate ser sig själv som världsvan, hon har redan sett allt och gjort allt för flera år sen. Hon straffar sig själv och drar andra med sig, för att hon kan och för att hon vill. Och för att hon tycker att det är vad hon förtjänar.

Stundtals tycker jag synd om Kate, men mest tycker jag att hon är jobbig. Ingenting borde vara försent när man är sexton, även om det känns så. Det får mig att tänka på Splitter av Charles Benoit. Hur ofta låter vi oss styras utifrån de val vi tror att vi har? Och gör vi bara det som är lättast, det som förväntas av oss?

Det förekommer en hel del tillbakablickar i boken och även om jag tycker att de är det bästa, så blir det lite rörigt att hålla reda på dem eftersom de inte kommer i rätt ordning. Det blir för många olika tidshopp tillbaka till femman, sexan, sjuan och åttan.

När jag äntligen tror att jag fått grepp om Kate gör hon mig besviken. Det påminner lite om Nora i Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad. Jag gillar inte att känna mig lurad, men det leder till funderingar långt efter att boken är utläst och storyn hamnar i ett nytt ljus.

Språket är rakt och äkta och jag tycker absolut att Affektion är en läsvärd och viktig bok, men jag måste säga att jag gillar Martin Jerns Så värt bättre.

Språk: +1
Tidslinjen: -0,5

Mest intressanta karaktär: Kate
Bästa scen eller del: Tillbakablickarna
Minnesvärt citat: ”
Du är så fin, Kate”, sa han bara.
Fin.
Fin är visst ett franskt ord för slut också.
Och slut är ju ett amerikanskt ord för slampa.”

Betyg: 5,5/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Gästinlägg: När allt går ut på att vara ”någon”

Igenkänningsfaktorn är hög och det är med lättnad jag slår igen boken och inser att jag inte är femton längre.

 

Titel: Så värt
Författare: Martin Jern
Sidantal: 248
Utgivningsår: 2007

Handling:
Aron är femton år och ingen som man lägger märke till. Han och kompisarna är skejtare, inte utanför, men heller inte inne. Livet går ut på att försöka bli lite coolare, dricka lite mer och spana på skolans populäraste tjej Nora. Men hon vet inte ens vem Aron är. För han är ju ingen.

 

Omdöme:
Som vanligt när jag läser svenska ungdomsböcker blir jag väldigt imponerad av språket. Det känns helt rätt! Hela tiden! Det är längesedan jag var femton, men jag sugs direkt in i högstadievärlden bland innegäng och rökrutor, fester, hångel och spyor. Arons önskan att vara någon, att bli sedd, att göra något mer, att uppleva mer, men samtidigt inte sticka ut för mycket är lätt att känna igen.

Det är mycket jag gillar med den här boken, som Arons berättarröst, han är rolig, ironisk och bjuder på sig själv.  Alla karaktärer känns äkta, men jag gillar inte Nora, den snyggaste och populäraste tjejen. Hon är bara så himla ointressant, och självklart är det henne Aron trånar efter, precis som alla andra. Det känns typiskt och lite tråkigt tycker jag. Eftersom han inte vågar göra något, lär han istället känna Noras kompis Klara, och det är betydligt mer intressant. Själv hade jag gärna sett ännu mer av Klara och mindre av Nora som får mer plats senare i boken.

Det mest komiska är när Aron berättar om Hagman, han som är typ tjugofem eller något och hänger med alla femtonåringar. Har själv alltid undrat varför det alltid finns en eller ett par killar som alltid hänger med fjortisgäng. Saknar de sin tonårstid eller har de bara inget bättre för sig?

Boken är lättläst och trots ständiga fester och fyllor blir det aldrig ytligt eller för mycket. Den trovärdiga tonårstristessen lättas upp av humor och ironi. Det enda jag saknar är en handling med tydligare avsikt. Det rullar mest på och jag undrar vart det ska leda, och när slutet kommer är jag inte riktigt redo. Men det är utan tvekan sträckläsning rakt igenom och verkligen en läsvärd bok!

Språk: +1
Trovärdighet: +1
Karaktärer: +1
Handling: -0,5

Mest intressanta karaktär: Klara
Bästa scen eller del: Utvecklingen mellan Aron och Klara
Minnesvärt citat: ”Jag skulle inte påstå att jag är nån, eller att jag ens tror att jag är nån. Möjligtvis önskar jag att jag var nån.”

 Betyg: 7,5/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.