Veronica Roth – The Fates Divide

Akos och Cyras öden går mot uppfyllelse.

Titel: The Fates Divide
Författare: Veronica Roth
Serie: Carve the Mark #2
Sidantal: 443
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
The lives of Cyra Noavek and Akos Kereseth are ruled by their fates, spoken by the oracles at their births. The fates, once determined, are inescapable.

Akos is in love with Cyra, in spite of his fate: He will die in service to Cyra’s family. And when Cyra’s father, Lazmet Noavek—a soulless tyrant, thought to be dead—reclaims the Shotet throne, Akos believes his end is closer than ever.

As Lazmet ignites a barbaric war, Cyra and Akos are desperate to stop him at any cost. For Cyra, that could mean taking the life of the man who may—or may not—be her father. For Akos, it could mean giving his own. In a stunning twist, the two will discover how fate defines their lives in ways most unexpected.

Tycke:
Så var vi tillbaka i Cyras och Akos värld där det ständigt är konflikter. Det var ett tag sen jag läste första boken Carve the Mark (eller Dödens märke som den heter på svenska) men det tog inte lång tid innan jag kände mig som hemma igen.

Jag kan inte sätta fingret på vad, men det är något som gör så att jag har svårt att sympatisera med karaktärerna. Språket är bra, handlingen i sig är ganska spännande och “tvisten” blev jag överraskad av, men jag brydde mig aldrig om vem som dog och vem som överlevde. Först tyckte jag att de politiska bitarna var svintråkiga men efter ett tag så blev det till min egen förvåning ganska intressant (tecken på att jag börja bli gammal?).

Akos och Cyras relation förstod jag mig inte på. Akos orakelmamma och brorsan är bara konstiga och man lärde inte känna dem särskilt väl. Att man får följa andra berättarröster än Akos och Cyras gav visserligen en breddare bild av vad som händer på olika planeter, men det gör också att fokusen blir splittrad och man blir inte fäst vid någon.

Allt som allt så tycker jag att boken är okej, men inte så mycket mer än så. Hoppas på att författarens nästa verk tilltalar mig mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag minns ju från första boken att jag inte fattade hur Akos kan vara shotet när hans syskon inte var det, misstänkte dock aldrig att Cyra och Akos bytte plats med varandra som bebisar. Shit, vad jobbigt det måste ha varit för mammorna.
• Cisi växte mycket i mina ögon, hon började som ganska intetsägande men det är häftigt hur hon kan kontrollera andra utan att det märks.

 

Veronica Roth – Dödens märken

Tatueringar får en helt ny betydelse.

Titel: Dödens märken (original Carve the Mark)
Författare: Veronica Roth
Serie: Carve the Mark #1
Sidantal: 480
Utgivningsår: 2017

Officiell handling:
Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en »flödesgåva« – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Cyra är syster till Ryzek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva ger henne en kombination av smärta och makt – vilket gör det möjligt för hennes bror att utnyttja henne för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, hon kommer snabbt på fötter, hon är smartare än han tror.

Akos är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av sin ovanliga gåva, men när han och hans bror fängslas av Shotet-soldater är Akos beredd att göra vad som helst för att få ut sin bror levande därifrån.

När Akos kastas in i Cyras värld verkar fiendskapen mellan deras länder och familjer oöverstiglig. De måste hjälpa varandra för att överleva – eller förgöra varandra Ska de kunna återta kontrollen över sina flödesgåvor, och återställa maktbalansen i sin värld?

 Tycke:
Jag älskar Divergent, uppföljarna är ganska bra också men första boken i serien stal mitt hjärta då jag läste den år 2011 (yikes! Det är ju sex år sen!).

Nu har alltså Roth släppt den första boken i sin nya duologi och återigen är det en dystopi med kärlekshistoria och revolt. Vi har huvudrollerna Cyra och Akos, de börjar som fiender och värms sakta men säkert upp i varandras sällskap. Handlingen är full med rymdskepp, intriger och övernaturliga förmågor. Det borde tilltala mig, och visst tycker jag om boken, problemet är att det känns som att jag har läst denna berättelse tidigare.

Hade jag läst boken för tre-fyra år sen så skulle jag säkert ha älskat den. Nu känns allt lite för välbekant och trots ”tvisterna” så tycker jag att handlingen är ganska förutsägbar. Det är inte så att den är tråkig men den är helt enkelt inte så gripande som jag hade hoppats på.

Vad jag däremot gillar starkt är att Roth har gått ifrån könsstereotyperna, här är det tjejen som är krigaren medan killen är den snälla helaren (som givetvis kan slåss också). Både två har komplexa syskonrelationer och jag gillar hela idén med öden.

Karaktärsmässigt så är Cyra favoriten. Även Ryzek tycker jag är riktigt intressant. Akos känns lite för perfekt så han är inte lika tilltalande. I överlag så har boken ett bra karaktärsregister. Jag älskar ingen men jag gillar de flesta.

Så ja, jag tycker om boken och kommer absolut att läsa fortsättningen. För den som inte har läst så många dystopier eller böcker där karaktärerna har övernaturliga krafter så är säkert denna bok en guldklimp.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Kommer Eijeh och Ryzek att byta personlighet helt och hållet? Fattar inte riktigt hur Ryzek kan tycka att det är okej att byta bort minnen, man måste ju tappa bort en del av sig själv när man inte minns händelserna som har format en.

• Hm… Akos är alltså shotet, men betyder det att alla syskonen också är det? Eller är han adopterad? Eller har morsan varit otrogen? På tal om morsan, fyfan alltså. Att veta om vad som kommer att hända med sin familj och ändå låter hon det bara ske… så himla grymt (och jag menar grymt som i hänsynslöst och inte som i awesome)!

+ Karaktärer
+ Handling
– Förutsägbar

Mest intressanta karaktär: Cyra
Bästa scen eller del: Slutet

Rekommenderar för:
Ni som vill ha spänning och sci-fi med ickestereotypiska könsroller.

Rekommenderar inte för:
Ni som har läst för många dystopier.

Andra delar i serien: 
1. Dödens märken (original Carve the Mark)
2. Titel ej bestämd än.

 

Fyra noveller om Four

Perfekt för alla Divergent-fans!

Titel: Four
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #0.1 – 0.4
Sidantal: 206
Utgivningsår: 2014

Handling:
4 noveller från Fours perspektiv.

Tycke:
Samlingsromanen med novellerna från Fours synvinkel är här! Det var ju ett tag sen jag läste ut Allegiant så det var väldigt trevligt att återvända till Divergent-världen och hälsa på i Dauntless-grottorna. Kort sagt så får man läsa om varför Four bytte falang och hur hans tid som novis var. Man fick även läsa ett flertals scener ur Divergent fast med hans synvinkel istället. Åh, han och Tris i skräcklandskapet. *Swoon*

Jag tror faktiskt att jag skulle ha gillat den här boken mer om jag hade läst den innan Allegiant. Four sjönk en del i mina ögon i sista boken plus man fick ju läsa ur hans berättarröst redan där. I och med att novellerna behandlar Fours bakgrund så är de inte heller så spännande eftersom man redan vet hur det kommer att sluta.

Vad jag däremot gillar stark är stämningen och att man fick träffa så många saknade och älskvärda karaktärer igen. Veronica Roth har lyckats bra med Fours berättarröst och den känns så äkta. Att läsa novellerna är som att komma till en mysig hemmafest hos en kompis man inte ha träffat på ett bra tag. Även om handlingen är mörk och dyster så känns det ändå trevligt på något sätt.

Sammanfattat så är den här boken ett måste för alla Divergent-fans. )

Mest intressanta karaktär: Four
Bästa scen eller del: Skräcklandskapet

Rekommenderar för:
Ni som har läst Divergent och Insurgent och tycker om dem.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte har läst någon del ur serien.

Betyg: 7/10

Andra delar i serien:
1. Divergent
2. Insurgent
3. Allegiant

Extraböcker:
Four

 

Det avslutas med Allegiant!

En av världens mest populära bokserier har nu nått slutet!

Titel: Allegiant
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #3
Sidantal: 531
Utgivningsår: 2013

Obs! Handlingen innehåller spoilers från tidigare delar.

Handling:
Efter den chockerande nyheten om att staden har varit ett experiment och att det finns en hel förstörd värld utanför murarna, så har nu människorna delats upp i två grupper. Den ena gruppen är de som vill ha ett falanglöst samhälle och struntar i omvärlden. Den andra gruppen är den som kallar sig själv för Allegiant och vill återinföra falangerna samt ge sig ut i världen bakom murarna. Till den senare gruppen ansluter sig Four, Tris och deras vänner och de blir de första som får uppdraget att ta sig ut ur staden. Efter en farlig jakt lämnar de äntligen murarna bakom sig… och det är början på en framtid ingen av dem hade räknat med…

Tycke:
Allegiant… ja, vad ska man säga? Det har varit en omtumlande resa med mycket sorg och glädje. Samtidigt som jag både är glad och överraskad över hur den slutade så är jag vemodig över att äventyret nu är över.

Låt mig börja säga att jag gillar att Veronica Roth la till Fours berättarröst. I de tidigare böckerna har Tris varit en ensam berättare och det är inte förrän nu när jag läser från Fours synvinkel som jag förstår hur mycket Tris har utvecklats. Hon är inte längre den oskyldiga flickan som tror att världen är en god plats, nej, här är hon kapabel till drastiska beslut och gör det hon tror är rätt fastän det strider mot hennes moral.

Medan Tris höjdes i mina ögon så sjönk tyvärr Four rätt mycket i dem. Han visar sig inte riktigt vara den starka personen som jag trodde att han var och gjorde i mina ögon en massa dumma val. I och för sig så gjorde det honom mänskligare men jag vet inte om det är just det som jag vill se hos honom. Sen så är jag inte heller så förtjust i relationen mellan honom och Tris, under en längre del av boken så kändes det som att så fort de var ensamma så började de antingen hångla eller gräla med varandra.

Början av boken är spännande, vid mitten blev den lite småseg (mest för att Four betedde sig som en idiot) men vid slutet igen så blev det riktigt spännande. Inte för att spoila något men de sista 50 sidorna berörde mig oerhört mycket och jag satt med ett krampaktigt grepp om boken medan tårarna rann.

Veronica Roth har lyckats med konstycket att knyta ihop säcken snyggt. De frågor som jag hade från de tidigare böckerna blev besvarade och jag är mer än tillfreds med slutet. Har ni inte läst Divergent än så rekommenderar jag starkt att ni plockar upp boken på direkten!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åh fyfan, Tris dog!!!!! Jag är fortfarande chockad över det! När hon först dog så tänkte jag att hon säkert bara svimmade och att hon skulle bli räddad av de andra. Men sen när man väl fattar att hon var död på riktigt började jag att skaka och tårarna bara rann. Åh gud, Roth är verkligen inte rädd för att döda sina karaktärer. Tori brydde jag mig inte så mycket om men Uriah… buhhhhh. Han är ju en av mina favoritkaraktärer! Och han dog så himla oskyldigt och onödigt! Samtidigt som jag är så himla ledsen över Tris och Uriahs öden så är jag ändå glad över att Roth vågade döda dem. Precis som med The Hunger Games så visar hon att krig är hemsk, oskyldiga och goda människor dör också.

• Slutet med att Four åkte linbana och spreds Tris aska i vinden var så fin. Och givetvis grät jag mig halvt ihjäl genom hela den.

• Förklaringen med de skadade generna har jag inte funderat så mycket på men hittills så köper jag svaret. Tycker dock som Tris att det är sjukt att de skyller krig och elände på människorna med skadade gener. Det är inte så att världen är så fredlig idag heller.

• Avskydde Caleb i början men jag förlät honom samtidigt som Tris gjorde det. Avskedscenen mellan dem krossade mitt hjärta.

Handling: +0,5
Berättarröst: +1
Karaktärer:+0,5
Spänning : +0,5
Slutet: +1

Mest intressanta karaktär: Tris
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärt citat: I fell in love with him. But I don’t just stay with him by default as if there’s no one else available to me. I stay with him because I choose to, every day that I wake up, every day that we fight or lie to each other or disappoint each other. I choose him over and over again, and he chooses me.

Rekommenderar för:
Alla som gillar dystopier.

Rekommenderar inte för:
Gillar ni inte mörka böcker så passar den här inte er.

Betyg: 8,5/10

Andra böcker i serien:
1. Divergent
2. Insurgent
3. Allegiant

Extraböcker:
0.1. The Transfer
0.2. The Initiate
0.3. The Son
0.4. The Traitor
1.5. Free Four

 

2 filmer och en trailer

Såg Ender’s Game i helgen och The Perks of Being a Wallflower inte för så längesen så jag tänker berätta vad jag tycker om dem. Brukar inte skriva filmrecensioner men det är ju faktiskt filmatisering av två böcker som jag gillar väldigt mycket så här kommer två korta omdömen.

 

Filmtitel:The Perks of Being a Wallflower 
Baserad på boken: The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky

Med tanke på att det är författaren som har regisserat filmen så kan man ju inte vänta sig något annat än en bra filmatisering. Gillar skådespelarna och stämningen. Jag som i vanliga fall inte gillar drama tycker att det blev lite segt i mitten och jag saknar verkligen Charlies berättarröst genom breven. Tycker dock om att slutet är mycket klarare i filmen än i boken. Jag skulle förmodligen inte ha gillat filmen lika mycket om jag inte redan hade läst boken och halvt förälskat mig i karaktärerna.

 

_________________________________________________________________________________________

Filmtitel: Ender’s Game
Baserad på boken: Ender’s Game av Orson Scott Card

Gillar den riktigt mycket. När jag läste boken hade jag lite svårt för att föreställa mig stridsskolan och tävlingsrummet, men efter filmen har jag en mycket klarare bild och på det sättet så gillar jag nu berättelsen ännu mer. Det visuella i filmen är riktigt bra, allt från skolan till rymdstriderna tycker jag ser häftigt ut. Tycker även att det är klokt gjort att de har tagit bort de delar som jag tyckte var tråkigast i boken och filmen var spännande igenom trots att jag redan visste vad som skulle hända.

Det negativa jag har att säga om filmen är Ender’s ålder. Jag vet att det är svårt att hitta barnskådisar men Ender ser inte alls så ut som jag hade föreställt mig. Han är ju bara 6 år i boken när han blir skickad till stridsskolan och 10 år vid bokens slut. Ender i filmen ser ut att vara minst 15 år gammal vilket gör att det inte riktigt känns lika brutalt och grymt. Sedan tyckte jag inte heller att Enders mentala tillstånd i slutet presenterades alls och det kändes som att han var på stridskolan i bara 4 veckor istället för i 3-4 år.

Jag tycker att filmen är ett väldigt bra komplement till boken, och min pojkvän som inte har läst boken tyckte också att filmen var riktigt bra.

_________________________________________________________________________________________

Sen släpptes ju även första trailern till den kommande filmen Divergent som är baserad på boken med samma namn av Veronica Roth.

Hmm… vad ska man säga? Jag har faktiskt inte så höga förväntningar på filmen. Tycker att alla ser mycket äldre ut än vad jag har föreställt mig samt att alla går klädda i svart. Stämningen är också väldigt annorlunda mot vad jag har föreställt mig. I mina tankar kämpar Tris för att förstå och passa in i en ny värld. Samtidigt som det är mörkt så finns det ändå ljusglimtar bestående av vänskap och kärlek.

Det som gjorde Divergent så bra för mig när jag läste den är just Tris karaktärsutveckling. Av trailern att döma så verkar ju fokusen ligga på att Tris måste lära sig att slåss och dölja att hon är annorlunda för att regeringen är ute efter såna som henne.

Filmen kommer jag att se i vilket fall, och vem vet? Nu när jag inte har så höga förväntningar så kanske jag kommer att tycka att den är superbra 🙂

 

Mini-rec: Fyra sömnlösa zombier

Titel: Free Four
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #1.1
Sidantal: 13
Utgivningsår: 2012

Omdöme:
Laddade hem den här då den var gratis på Amazon en gång i tiden. Tänkte hela tiden på att ”Free” i titeln stod för att den var gratis haha.

Det här är en kort novell som där man får följa Fours perspektiv från den första knivkastlektionen i Divergent. Nu var det ett tag jag läste boken så det kändes riktigt kul att komma tillbaka till Dauntless-träningen. Four har ju alltid varit av en stängd och mystisk karaktär och man kan väl inte direkt säga att den här novellen ändrade min bild på honom, snarare tvärtom. Eftersom jag gillar honom så tycker jag givetvis att novellen är bra. Dock är den väldigt kort och helt ärligt talat så vet jag inte om jag vill betala 7 kronor för en kort novell med tanke på att man kan få en vanlig e-bok för 20 kr. Men ja, gillar man Divergent, speciellt Four, så lär man gilla den här.

Betyg: 6,5/10

Andra delar i serien:
1. Divergent
2. Insurgent
3. Allegiant

__________________________________________________________________________

Titel: Never to Sleep
Författare: Rachel Vincent
Serie: Soul Screamers  #5.5
Sidantal: 62
Utgivningsår: 2012

Omdöme:
Sophie är Kaylees bitchiga kusin och den person som jag irriterar mig mest på i hela serien. När jag såg att det finns en mellanbok som handlar om henne så blev jag ändå nyfiken och klickade hem den. Med tanke på att Soul Screamers är en av mina favoritserier så vill jag givetvis läsa allt som har med den att göra.

Man kan knappast säga att den här mellanboken höjde Sophie i mina ögon. Jag tycker fortfarande att hon är jobbig och bitchig. Den började bra med att man fick inblick i Sophies tankar om hur hon ska försöka sno åt sig kaptenpositionen för danslaget. Tyckte att det var intressant för då sympatiserade jag ändå med henne. Men sen när hon träffade på Luke och kom till Netherworld spårade det helt ur och Sophie blev åter den störiga bimbon. Vissa kanske tycker att det är roligt att hon klagar på att hon får gräsfläckar på sina designerjeans när hon befinner sig i livsfara men själv satt jag bara och himlade med ögonen. Det hela kändes så överdrivet och Sophie tog ingenting på allvar. Nope, jag gillar henne fortfarande inte.

Den här mellanboken utspelar sig mellan den femte och den sjätte boken och jag rekommenderar att man läser den i den föreslagna ordningen, d.v.s. direkt efter den If I Die. Den innehåller spoilers för If I Die och sjätte boken When I Wake innehåller i sin tur spoilers för den här. Jag gjorde misstaget med att läsa When I Wake först så jag visste ju i stort sett redan hur det skulle sluta så det var inte så jättespännande.

Som sagt, jag gillar inte Sophie så jag tycker inte att den här mellanboken är särskilt bra. Men jag älskar serien som helhet så därför tycker jag att den är läsvärd.

Betyg: 4/10

Andra böcker i serien:
1. My Soul to Take
2. My Soul to Save
3. My Soul to Keep
4. My Soul to Steal
5. If I Die
6. Before I Wake
7. With All My Soul

Extraböcker:
0.5. My Soul to Lose
3.5. Reaper
5.5. Never to Sleep

__________________________________________________________________________

Titel: Endurance
Författare: Ann Aguirre
Serie: Razorland #1.5
Sidantal: 73
Utgivningsår: 2012

Omdöme:
Jag tycker väldigt mycket om Enclave men den här mellanboken gick tyvärr inte hem hos mig. Möjligen så är jag fortfarande sur på Thimble och Stone för att jag upplevde som väldigt fega i Endurance så jag känner ingen större sympati för dem.  Tyckte inte heller att den var särskilt spännande och den slutade lite väl mitt i. Det bästa är väl att den fick en att tänka på att revolutioner faktiskt kan kosta många oskyldiga liv oavsett om rebellerna lyckas störta regeringen eller inte. Trygghet under förtryckt eller frihet i kaos? Det är verkligen inte lätt.

Men ja, som sagt, jag gillar inte varken Thimble eller Stone och med tanke på att den här mellanboken handlar om dem så är det inte så konstigt att jag inte uppskattar den så mycket.

Betyg: 3,5/10

Andra delar i serien:
1. Enclave
2. Outpost
3. Horde

Extraböcker
0.5. Foundation
1.5. Endurance

 

Vad jag tycker om årets mest efterlängtade bok

Divergent som kom ut förra året blev snabbt en av mina favoritböcker, och nu har jag läst fortsättningen som jag har längtat så mycket efter. 

Titel: Insurgent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #2
Sidantal: 525
Utgivningsår: 2012

(Obs, handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Tris, Four och deras bekanta ta sin tillflykt till Amite, den fredsälskande fraktionen. Sång och kärlek kan dock inte stå emot Dauntless grymma soldater och Erudites kalla beräkningar, Tris och Four vet att de inte kan stanna kvar där länge utan måste fly till ett annat ställe. Under tiden får Tris reda på att hennes föräldrar dog för att skydda en hemlighet från att hamna i Erudites händer, en hemlighet så viktig att den varken fick spridas eller förstöras.

 

Omdöme:
Divergent var en av de få böckerna som fick fullpott av mig förra året, jisses vad höga förväntningar jag hade på den här. Levde boken upp till dem? Nja…

Vi kan börja med de saker jag tyckte om. Tris berättarröst var väldigt stark och det var svårt att inte ryckas med i historien. Även om jag inte alltid höll med henne så visste man alltid var man hade henne. Det fanns många spännande delar och handlingen överraskade mig på flera ställen. Världen var mycket intressant och det var superkul att få en större inblick i hur de olika fraktionerna fungerade. Läste ut den tjocka boken på två dagar så det säger väl ändå hur bra den är.

Och nu till de mindre bra sakerna. Innan ni läser vidare så vill jag bara klargöra att jag tycker att boken är väldigt bra, men jag hade hoppats på mycket mer.

En av de sakerna jag gillade mest med Divergent var karaktärerna. Huvudrollen Tris var helt fantastisk, hon var smart, målmedveten och hade både styrkor och svagheter. Hon kändes verklig och det var så lätt att sympatisera med henne. I Insurgent gillar jag henne inte alls. Jag vet att hon har varit med om mycket men hon har blivit alldeles för destruktiv för min smak. Istället för att vara modig så har hon nu blivit snäsig och dumdristig. Vid flera tillfällen villa jag bara sträcka in mina händer i boken och skaka om henne. Åh, jag saknar den gamla Tris. Jag tycker fortfarande att bikaraktärerna är väldigt bra och Uriel är helt underbar. Önskar bara att Tris kunde ha haft lite mer vett och eftertanke.

Relationen mellan Tris och Four var så fin i Divergent men i Insurgent så kändes den väldigt ansträngd. Kemi finns mellan dem men det är inte längre den spridande, ljusa och varma kärleken. Det är hela tiden småtjafs och lögner. Det hände rätt ofta att jag tänkte: ”Nej, berätta för honom Tris! Gör inte så!”

Jag vet inte om det är jag som har blivit mycket mer kritisk sen jag läste Divergent för jag tycker att Roths berättarteknik har blivit lite sämre. Att redan från början låta en karaktär tillkänna att han/hon bär på en stor hemlighet är ett dubbeleggat svärd. Antingen så skapar det spänning och lockar läsaren att läsa vidare, eller så blir läsaren irriterad för att författaren håller på hemligheten så länge. I första halvan av boken var helt det okej, men när det blir för mycket tjat om den där hemligheten så börjar det bli löjligt. Det fanns även flera tydliga infodumpningstycken i form av onaturliga dialoger som fick mig att reagera.

Puh, det var nog allt ja. Som sagt, jag hade alldeles för höga förväntningar och förstörde för mig själv. Jag haren tendens att älska första boken i en trilogi och bli besviken på den andra så det här kom väl egentligen inte som en överraskning. Vem vet, jag kanske gör er en tjänst genom att sänka era förhoppningar för den här boken. Det är ju roligare att bli överraskad än att bli besviken 🙂

Handling/Koncept: +1
Berättarröst: +1
Spänning: +0,5
Språk: +0,5
Berättarteknik: -0,5

Mest intressanta karaktär: Uriah
Bästa scen eller del: Sanningsserumet
Minnesvärt citat: What’s this about flashing underwear?” says Uriah, sidestepping a bunk. ”Whatever it is. I’m in.”

Betyg: 7,5/10

Andra böcker i serien:
1. Divergent
2. Insurgent
3. Allegiant

Extraböcker:
0.1. The Transfer
0.2. The Initiate
0.3. The Son
0.4. The Traitor
1.5. Free Four

Andra versioner av omslaget

 

En skrämmande framtid

Alla vill passa in, men är du villig att offra din familj för att vara med likasinnade?

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent 1
Sidantal: 487
Utgivningsår: 2011

Handling:
Beatrice (Tris) är 16 år och det är dags för henne att testa sig för vilken av stadens fem fraktioner hon passar in i. Till hennes och testaren Toris förvåning visar det sig att hon passar in i flera, hon är Divergent. Tori ber henne hålla det hemligt och varnar om att vara en Divergent är farligt. Snart blir Tris upptagen med andra problem. Ska hon bestämma sig för att stanna kvar i samma fraktion som sin familj, de osjälviska och lugna invånarna i Abnegation? Tris älskar sin familj men hon vet att hon aldrig kan bli lika osjälviska som dem. Var någonstans hör hon hemma? Hon måste bestämma sig, och valet kommer att påverka resten av hennes liv.

Omdöme:
Den här boken har varit superhypad och nu förstår jag varför – Den är verkligen så himla bra som den sägs vara!

Först och främst världen, wow, så stel, så organiserad och så fantastisk. Det är en skrämmande framtid men samtidigt är den så logisk. De osjälviska får styra, de modiga få skydda, de rättvisa får döma, de konstnärliga får underhålla och de intelligenta får forska. Det låter så konstigt att man bara kan stoppa in alla i ett fack och att man inte ska beblanda sig med andra som inte har samma värderingar. Det är så sjukt men samtidigt så fascinerande.

Karaktärerna är WOW, Tris är så sympatisk och jag fullkomligt älskar Four! Tris röst är trovärdig och jag lärde bara känna henne mer och mer för varje sida jag läste. Christine, Will och Al fastnade inte lika mycket men vad gör det? Tris och Four, de väger upp alla de andra karaktärerna. Okej, jag gillar Uriah väldigt mycket också. Om ingen tar honom så kan väl jag göra det? 🙂 Åhh, hoppas verkligen att han kommer att få en större roll i nästa bok.

Jag skulle nog kunna skriva en uppsats om varför jag gillar Four så mycket, men en kort version är att han är smart, rolig, cool, stark, osjälvisk, känslig, pojkaktig, snäll, ja ni fattar. Det är sällan man får se så många sidor av karaktär utan att den har en egen PoV. Jag gillar även att han inte är den supersnygga killen som alla tjejer blir kära i.

Boken är på nästan 500 men det märktes knappt, jag läste allting i ett enda svep och ville inte att det skulle ta slut. Spänningen är konstant och man undrade hela tiden över vad som skulle hända härnäst och hur relationerna skulle utvecklas. Det här är en bok som får en att glömma bort tid och hunger.

Ni som inte har läst den än, vad väntar ni på? Det kan inte bli mycket bättre än så här 🙂

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Fantasivärld: +1
Spänning: +1
Handling: +1

Betyg: 10/10

Andra böcker i serien:
1. Divergent
2. Insurgent
3. Allegiant

Extraböcker:
0.1. The Transfer
0.2. The Initiate
0.3. The Son
0.4. The Traitor
1.5. Free Four