Lägerskola på en annan planet!

En bok som får dig att önska att du kunde besöka andra galaxer.

Titel: Silvertrådarna
Författare: Ingrid Remvall
Serie: Prismagalaxen #1
Sidantal: 287
Utgivningsår: 2014

Handling:
Nova är en av ungdomarna som har äran att delta i lägret på planeten Indigo. Det är ett mirakel att hennes överbeskyddande mamma släpper henne ur sikte och Nova tänker verkligen njuta av äventyren som lägret har att erbjuda. Väldigt snabbt blir hon kompis med sina lagkamrater och kan inte låta bli att förundras över det fantastiska djur- och växtriket på planeten. Det enda negativa är mobbarna i de andra lagen samt att Alex, den snygga men kyliga killen, verkar vara onormalt intresserad av Nova. Mystiska saker händer i lägret och Nova blir snart nervös för att hennes hemlighet kommer att avslöjas. En hemlighet som ingen annan känner till – att hon har silvertrådar i handen.

Tycke:
Letar du efter en fantasifull sci-fi bok för yngre läsare så är Silvertrådarna ett mycket bra val. Sköna karaktärer, spännande handling, fin vänskap, fantastisk miljö och fina illustrationer, ja, boken har allt som man kan önska.

Illustrationer vid varje kapitelbörjan hjälpte verkligen till att få en bild av hur karaktärerna samt de olika varelserna såg ut. Författaren har skapat en intressant värld och populerat den med väldigt färgstarka organismer. Jag önskar att jag själv hade haft chansen att vara med på lägret och uppleva äventyren med Nova. Uppdragen är kluriga och till och med för en vuxen så för man tänka efter lite innan man kommer på lösningen.

På tal om Nova så är hon en sympatisk huvudroll. Visst fanns det stunder då jag inte alls höll med henne men större delen av tiden så hejade jag på henne. Jag gillar också att det inte blev en instalove romans mellan henne och Tim/Alex för handlingen är lockande som den är. Däremot så gillar jag deras vänskap skarpt och det är väldigt trevligt att läsa om att en tjej och en kille kan vara kompisar utan att ha romantiska känslor för varandra. Nu menar jag inte att jag har något emot att de blir ihop i nästa bok utan det får de gärna göra, jag uppskattar bara att man blir kompisar och sen eventuellt något mer.

Det som drar ner betyget för mig är att handlingen är förutsägbar och som en vuxen läsare kände jag mig nästan lite dumförklarad. Jag tyckte inte heller om att Nova och gänget inte sa något till de vuxna när det hände allvarliga saker. Mobbarna är också en aning för stereotypiska och jag hade gärna sett en annan sida förutom den elaka hos dem.

Allt som allt en väldigt läsvärd bok, passar speciellt för yngre läsare. Jag är definitivt nyfiken på vad för äventyr Nova och hennes vänner råkar utför i nästa bok.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tyckte personligen att det var rätt tydligt att Mira var Novas pappa samt att Alex var en ond robot. Jag gillar dock att Alex valde godheten i slutet.

• Kommer det att bli romans mellan Nova och Tim i nästa bok? Nästan lite Romeo och Julia över dem med tanke på att Tims pappa verkar vara antagonisten i serien.

Berättarröst: +0,5
Miljö: +1
Karaktärer: +0,5
Handling/Spänning: +0,5
Förutsägbarhet: -1

Mest intressanta karaktär: Nova
Bästa scen eller del: Sista uppdraget

Rekommenderar för:
Yngre läsare som vill ha en bra sci-fibok.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om att läsa om fantasifulla framtidsvärldar.

Betyg: 6,5/10

Andra delar i serien:
1. Silvertrådarna
2. Ökensafarin
3. Den spruckna planeten

 

 

Att hamna i en bokvärld är faktiskt inte så kul

… speciellt när den handlar om våldsamma vildar, smutsiga jättar och blodtörstiga pirater.

Titel: House of Secrets
Författare: Chris Columbus & Ned Vizzini
Serie: House of Secrets #1
Sidantal: 496
Utgivningsår: 2013

Handling:
Familjen Walker hade det väldigt bra ställt tills en dag pappan gjorde ett misstag. Nu tvingas de att flytta och när de hittar det lyxiga Kristoff House för rena vrakpriset så var de inte sena med att flytta in. Men snart visar det sig att det finns ont blod mellan familjen Walker och Kristoff och en häxa utkräver hämnd. Hela huset blir skickat till en annan dimension och snart inser syskonen att de har kommit in i Kristoffs bokvärld, och han är inte en författare som skrev lättsamma böcker. Kan syskonen klara av uppdraget och hitta föremålet som häxan är ute efter? Eller kommer de att falla offer för de påhittade men ytterst verkliga farorna i böckerna värld?

Tycke:
Här har vi en bok som började ytterst lovande. Älskar konceptet med tre syskon som kommer till en värld som är baserade på böcker. Dock så är det bara påhittade böcker så det är inga retellings på kända berättelser. De ironiska kommentarerna var roliga och syskonens olika personligheter fick mig verkligen att sluka de första 150 sidorna utan paus. Dessutom så gjorde de fina illustrationerna att man lätt kunde leva sig in i miljön.

Tyvärr så blev boken ganska så mycket sämre efter en tredjedel. Världen som jag först tyckte var fräsch blev bara upprepande och det kändes bara som att författaren drog ut på handlingen. Dessutom så tyckte jag att alla karaktärerna blev sämre då de betedde sig helt ologiska (eller egentligen bara själviska och dumma). Jag vet att de är bara är barn men de var verkligen gnälliga ibland. Och sen känns det som att ett par av dem aldrig tog situationen på allvar utan bara gjorde det som föll dem in.

Själva slutet kom alldeles för hastigt och helt plötsligt var allting över. Jag vet att det är en middlegrade-bok och det är väl någon oskriven regel som att man inte får döda barnhuvudroller men ändå, allting slutade så himla lägligt att jag inte riktigt köpte det.

Så ja, House of Secrets är en bok som började väldigt bra men blev sedan väldigt upprepande i handlingen och jag är inte så nöjd med slutet. Det kommer att släppas en fortsättning men jag är tveksam till att plocka upp den.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Alltså herre gud, hur himla korkad är inte Brendan som kastar granaten bara för att han vill testa. Inte nog med att han lockar till fiender så använder han upp ett av de få vapnen de har. Ahhh, blev så himla irriterad på honom!

• Hur lyckades Nell skriva så mycket och så korrekt egentligen? Och hon skrev ju dessutom med fingret så hon måste ha behövt ett väldigt stort papper. Och hon verkar ju inte ha blivit särskilt påverkad av boken.

 

Utdragen/upprepande handling: -0,5

Mest intressanta karaktär: Gillar ingen, men det mest intressanta är väl häxan.
Bästa scen eller del: När de först kom in i bokvärlden.
Minnesvärt citat:
“Where’s our street?” whispered Eleanor.
”Maybe the Wind WItch moved our house somewhere,” Cordelia said.
“Jurassic Park?” asked Eleanor.

Rekommenderar för:
Har du inget emot gnälliga huvudroller och upprepande handling så lär du väl gilla boken.

Rekommenderar inte för:
Vill du ha något med en tydligare dramaturgisk kurva och smarta huvudroller så bör du leta vidare.

Betyg: 4,5/10

Andra böcker i serien:
1. House of Secrets

 

När världen håller på att gå under igen…

… så ligger hoppet återigen hos syskonen Kane. 

Titel: The Serpent’s Shadow
Författare: Rick Riordan
Serie: Kane Chronicles #3
Sidantal: 401
Utgivningsår: 2012

(Spoilers kan förekomma i handlingsdelen)

Handling:
Kaosormen Apophis är lös och sprider kaos i världen. Fortsätter han i den takten kommer jorden snart att förintas och till gudarna står maktlösa. Sadie och Carter vet att de måste stoppa ormen till varje pris men för att göra det måste de få tag i hans skugga. Detta leder dem in på äventyr som tar dem till nya äventyr och nya bekantskaper av tokiga och blodtörstiga egyptiska gudar. Välkommen till ännu en vardag i syskonen Kanes liv.

 

Omdöme:
Sista boken i serien och det är både med sorg och glädje jag lägger ner boken. Glad för att jag gillade boken men samtidigt ledsen för att serien nu är slut.

Har man läst något av Riordan tidigare så känner man igen hans humoristiska stil. Karaktärerna är många, färgstarka och ganska så ofta rätt knäppa. Det är äventyr hela tiden och många platser att utforska. Författaren väver skickligt in mytologi i dagens moderna samhälle och det är underhållning hela vägen.

Som med de flesta av Riordans böcker så älskar jag fullkomligt början men hinner tröttna lite när jag har hunnit halvvägs igenom den. Händelserna är så udda att jag tycker att de är hysteriskt roliga första gången jag läser om dem, men efter 4-5 liknande saker så börjar jag tycka att det är överdrivet och vill ha något annat. Att läsa Riordans böcker är att åka berg-och-dal-bana, fasligt kul i början, men efter några rundor så vill man ner på marken igen.

Karaktärerna är älskvärda som vanligt och jag gillar verkligen både Sadie och Kane, jag tror faktiskt att jag gillar dem mer än vad jag gillar Percy och hans gäng. Det skulle vara toppen om Riordan skriver en cross-over-serie och låter Kane-gänget komma till half-blood-camp. Åh, det skulle vara en dröm!

Gillar ni de tidigare böckerna i serien så lär ni gilla den här med. Berättarstilen är detsamma och det är kul att återse karaktärerna. Som sagt så är den här den avslutande boken i serien men jag tror nog att det finns en chans för en spin-off-serie 🙂

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Fattar inte varför Sadie var så himla upprörd över att Walt och Anubis blev till ett. Det är ju den ultimata lösningen, jag skulle ha blivit överlycklig om jag var hon.

Berättarröst: +1
Handling: +0,5
Karaktärer: +1
Humor: +0,5

Mest intressanta karaktär: Anubis helt klart!
Bästa scen eller del: Början
Minnesvärt citat: (Isis) “You are strong. Even stronger than you mother. Together we will rule the world.”
“You mean, Together we will defeat Apophis,” my mother corrected.
“Of course, “Isis said. “That’s what I meant.”

Betyg: 8/10

Andra böcker i serien:
1. The Red Pyramid
2. The Throne of Fire
3. The Serpent’s Shadow

 

Den bortglömde karaktären i Robin Hood-sagan…

… en av gängmedlemmarna är en tjej? 

Titel: Scarlet
Författare: A. C. Caughen
Sidantal: 292
Utgivningsår: 2012

Handling:
Alla vet att Robin Hood är adelsmannen som stjäl från de rika för att ge till de fattiga. Men vad få inte vet om är att en av hans närmaste män… är egentligen en kvinna. Will Scarlet är en mästarinna på dolkar och kämpar hårdare än någon annan med att hjälpa de fattiga. Hon vill att de andra ska sluta tänka på henne som en tjej och behandla henne som en like vilket de nästan gör. Men så börjar John flörtar med henne och Rob ger henne konstiga blickar. Inte heller hjälper det när Scarlet mörka förflutna jagar ikapp henne. Snart kommer jägaren Grisbourne till staden, och han är fast besluten om att göra slut på Robin Hoods legend.

Omdöme:
Jag var inte särskilt lockad av boken när den först kom ut. Men efter att ha läst ett par fina recensioner så verkar boken vara hur fantastisk som helst. Nu i efterhand så undrar jag om jag verkligen har läst rätt bok.

Jag tycker verkligen inte om Scarlet, nej, rättare sagt så avskyr jag henne. Hon är så gnällig och har noll i självkänsla. Visst är hon grym på att slåss och smidig som attans, men mentalt så är hon verkligen jättesvag. För det första så ska hon aldrig ha kommit över sitt mörka förflutna och plågar sig själv med att tänka på sina misstag hela tiden. Hon låter ingen komma nära henne men vill ändå att folk ska lita på henne. Det jag stör mig absolut mest på är hennes attityd gentemot kärlekstriangeln med John och Rob. Varför låter hon John kyssa och hålla om henne när hon hela tiden säger att hon inte gillar honom? Det hon säger och det hon gör är ju två helt olika saker. Sen måste man läsa om hur hon trånar efter Rob och hur hon kan aldrig få honom fast det märks så himla tydligt att Rob är het på henne också. Inte nog med det, flera gånger så tjatar hon om att hon inte vill bli behandlad annorlunda för att hon är en tjej. Men sen blir hon sur över att Rob aldrig behandlar henne som en dam. Herre Gud, bestäm dig tjejen!

Puh, då har jag fått ur mig det. Jag gillar berättelsen annars men Scarlets karaktär kom jag tyvärr inte överens med och eftersom hon är huvudrollen så fick resten av boken lida. Jag drogs aldrig riktigt in i handlingen och tyckte att allt de gjorde var att springa runt och rädda folk ur fängelset och råna andra. Förmodligen är det mitt eget fel då jag hade den här som min pendelbok och tog en paus på två veckor då jag hade semester.  Var inte så lätt att leva mig i berättelsen och det var inte förrän i slutet som jag tyckte att den blev spännande och bra.

“Cross dressing” (d.v.s. en person som klär ut sig och utger sig för att vara av motsats kön) förekommer inte i så många ungdomsböcker vad jag vet så det kanske är därför så många gilla den? I manga så används det konceptet redan väldigt flitligt så för mig så känns idén inte särskilt originell.

Så nej, ingen bok jag föll för tyvärr. Hade ju hoppats på att bli wow:ad av den. Låt dock inte min negativa ton avskräcka er för den här boken har blivit hyllad av hur många som helst. Tycker själv att det är synd att jag inte lyckas se charmen med den 😦

Karaktärer: -0,5
Kärleksvelande: -1

Mest intressanta karaktär: Rob
Bästa scen eller del: Bröllopet
Minnesvärt citat: Rob and John shot daggers at each other. With their eyes, leastways. I’m the only one who shoots real daggers.

Betyg: 3,5/10

 

Alla goda ting är… fyra?

När tre inte duger får man försöka med fyra.

Titel: The Iron Knight (sv. Järnriddaren)
Författare: Julie Kagawa
Serie: Iron Fey #4
Sidantal: 361
Utgivningsår: 2011

(Obs, handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Meghans nya roll förhindrar Ash från att vara tillsammans med henne.  Sedan de skiljdes åt har Ash rest runt i Nevernever och jagat efter ledtrådar om hur han kan bli mänsklig. Tillsammans med Puck, Grimalkin och den stora stygga vargen hittar de hjälp från ett väldigt oväntat håll. Men priset för dödlighet är högt. Kommer Ash kärlek till Meghan att vara stark nog för att han ska klara prövningen?

 

Omdöme:
Egentligen så var den tredje boken i serien en väldigt avslutande del och en fortsättning behövdes inte. Fjärde boken kan man nästan säga är en ”fan service”-bok för de som vill ha mer av Nevernever, Ash, Puck och Grimalkin.

Till skillnad från de tidigare böckerna i serien så är Ash huvudrollen. I början kändes det lite konstigt eftersom jag har alltid uppfattat Ash som mystisk och kall, och nu är man helt plötsligt i hans huvud och har tillgång till hans tankar. Man vande sig dock snabbt och jag gillade hans berättarröst väldigt mycket. Han är fortfarande ganska kall, även i sina tankar, men vad kan man förvänta sig av en ex-vinterprins? 🙂

Karaktärer är som vanligt underbara och jag kom på mig själv att faktiskt sakna Meghan litegrann. Det finns så många att gilla i boken och man vill bara läsa vidare för det är så kul att vara i deras sällskap. Jag tyckte inte direkt att handlingen var superspännande men språket och karaktärerna vägde upp det rejält.

Handlingsmässigt så skiljer den sig inte så mycket ifrån de andra böckerna. De har ett uppdrag och de reser runt för att söka svar. I många serier så brukar jag tröttna på fantasivärlden efter första eller andra boken men med Nevernever är det alltid spännande. Trots att den här är den fjärde boken så finns det fortfarande så mycket att utforska och man är hela tiden nyfiken på vilka nya platser de kommer att besöka. Åh, vad jag önskar att jag också kan besöka Nevernever. Hade gärna sett boken som film.

Kort sagt, gillar man de andra böckerna i serien så lär man gillar den här också. Vad jag vet så ska Kagawa släppa en ny serie som är en spin-off på den här och ska handla om Meghans lillebror. Låter mycket spännande!

Handling: +0,5
Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Miljö: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ash
Bästa scen eller del: Spoiler [När de mötte sina spegelbilder, vad jag skrattade åt Puck och Grimalkin]
Minnesvärd citat: With every ruin we search, every dragon we slay, or every rumor we unearth, I’m one step closer to my goal. Even if it takes a hundred years, I will be with her in the end.

Betyg: 8/10

Andra böcker i serien:
1. The Iron King
2. The Iron Daugther
3. The Iron Queen
4. The Iron Knight

 

 

En bok som tar dig till nya platser

En klassisk ungdomsfantasy med trollkarlar, häxor och magiska böcker. 

Titel: Smaragdernas bok (eng. The Emerald Atlas)
Författare: John Stephens
Serie: Trolldomens tre skrifter (eng. The Books of Beginning) 1
Sidantal: 351
Utgivningsår: 2011

Handling:
Efter att ha varit på nästan alla barnhem i landet och ändå inte lyckats bli adopterade så flyttas syskonen Kate, Michael och Emma till Cambridge Falls. Det nya barnhemmet där är som ett slott och de är de enda barnen. De märker direkt att något står inte rätt till men vet inte vad. En dag när de utforskar hemmets alla salar kommer de ner till källaren och hittar ett hemligt rum. Där hittar de en bok som tar dem till en annan plats i en annan tid.

 

Omdöme:
När jag började läsa boken så kunde jag inte låta bli att dra paralleller med både Syskonen Baudelaires olycksaliga liv och Narnia. Dock så slutade jag göra det efter cirka en tredjedel av boken för det finns inga större likheter mellan Smaragdernas bok och de nämnda böckerna.

John Stephens har skrivit en vad jag skulle vilja kalla en klassisk fantasyäventyr för yngre barn. Vi har den onda häxan, den vimsiga men mäktiga trollkarlen, den starka, goda krigaren, en magisk artefakt och de utvalda barnen. Till och med bland syskonen har blivit tilldelade ”typiska” roller, Kate är den ansvarsfulla, Michael är den nördiga och Emma är den rebelliska och modiga.  Även om boken har många stereotyper så tycker jag att det fungerar. Handlingen är mycket intressant och karaktärerna tjänar deras roller bra.

Världen som Stephens har målat upp är fantasifull och lockande att utforska. Jag önskar nästan att syskonen hade rest mer så man kunde ha fått se mer av den. Den dystra stämningen tycker jag gestaltas bra och man väntade hela tiden på att något dåligt skulle hända. Förväntar ni er en glatt och rolig saga så kan jag redan säga nu att ni inte kommer att få det.

Något jag är imponerad över är hur Stephens byggde upp slutet. Jag älskar sådana slut där karaktärerna delar upp sig (motvilligt eller frivilligt) och samarbetar på olika håll för att tillsammans störta ondingen. Slutet slukade jag och ville inte ens gå och äta fast jag egentligen var hungrig 🙂

Smaragdernas bok är den första delen av tre och jag kan nog tänka mig att många yngre läsare kommer att älska den. Personligen är jag inte så förtjust i den allvetande berättarformen och vill ha ut något mer av karaktärerna. Kommer dock att läsa andra boken när den släpps.

Fantasivärld: +0,5
Handling: +0,5
Slut: +0,5

Mest intressanta karaktär: Pym
Bästa scen eller del: När Michael sa emot Hamish

Betyg: 6,5/10

 

Förgiftad av järn

Kommer teknologin att besegra magin?

Titel: Järndrottningen (eng. The Iron Queen)
Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey 3
Sidantal: 395
Utgivningsår: 2012 (eng. 2011)

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Både Meghan och Ash är landsförvisade från Nevernever och har järnalverna efter sig. De möts upp av Grimalkin och Puck och söker skydd hos exildrottningen. I en kort tid får de leva i fred, men därefter får de reda på att både Sommarhovet och Vinterhovet håller på att förlora mot Järnhovet. Den enda personen som kan rädda dem, den enda personen som kan rädda älvlandet… är Meghan Chase.

 

Omdöme:
Julie Kagawa är på god väg att bli en av mina favoritförfattare. Det här är tredje boken jag läser av henne som jag gillar väldigt mycket. Karaktärerna hon har skapat upp är helt underbara och jag fullkomligt älskar Nevernever!

Har ni läst mina recensioner av de tidigare delarna i serien så vet ni att jag är väldigt förtjust i Ash, Puck och Grimalkin men tycker att huvudrollen Meghan är lite mesig. I den här boken blev hon som en ny person, någon gång under berättelsens gång byttes hennes veliga personlighet ut och hon blev plötsligt en karismatisk och stark ledare. Eh? Vad hände där egentligen? Jag gillar förvisso den nya, coolare Meghan men förändringen kändes en aning drastisk. Ash och Puck som har tagit befälet innan blev liksom hennes lakejer. Känns som sagt lite skumt men inget jag störde mig mycket på.

Ash har återigen erövrat mitt hjärta. Han känns mer mänsklig i den här boken och har en större närvaro än Puck (som jag också gillar väldigt mycket). Åh, han är bara så rar och gullig samtidigt som han är kall och grym. Meghan är en lycklig flicka som har honom.

Jag har läst de två första böckerna i serien på engelska men läste den här på svenska. Det tog ett litet tag att komma underfund med vad saker och ting hette på svenska men efter ett tiotals sidor så var man inne i berättelsen. I överlag tycker jag att den svenska översättningen är väldigt bra men det finns en sak jag störde mig på – talstrecken! Jag är så van vid att alla dialoger ska markeras med citattecken så när jag läser en bok med talstreck få fattar jag inte vad som är dialog och vad som är berättande text när de är i samma stycke. Detta är väl en smaksak men för mig så är citattecken att föredra när det kommer till dialoger.

Gillar handlingen i denna och spänningen ökar stegvis genom berättelsen. I slutet så kunde jag inte slita mig loss från sidorna. Slutet kom faktiskt som en liten överraskning för mig och det bara kryper i fingrarna för jag vill läsa mer!

Tycker att Järndrottningen är den bästa boken i serien hittills och jag kommer med säkerhet att beställa hem den fjärde boken The Iron Knight vid nästa bokköp. Den kommer ut på svenska i år men jag orkar inte vänta så länge på den. Jag är supernyfiken på hur serien kommer att sluta!

Handling: +1
Karaktärer: +0,5
Spänning: +0,5
Berättarröst: +0,5
Fantasivärld: +0,5
Slut: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ash
Bästa scen eller del: Spoiler [När Ash svor att bli Meghans riddare]

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien:
1. The Iron King
2. The Iron Daugther
3. The Iron Queen
4. The Iron Knight

 

Hmm, jag känner igen det här…

Att återanvända en bra idé är inte fel, men det finns en risk att det blir tjatigt. 

 

Titel: The Red Pyramid
Serie: The Kane Chronicles 1
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 516

Handling:
Carter och Sadie är syskon men ser ut som dag och natt och träffas dessutom bara två gånger om året. Carter reser världen runt med sin pappa som är en arkeolog medan Sadie bor med morföräldrarna i England. Under en av de årliga träffarna sker något märkligt. Deras pappa spränger en artefakt och släpper loss onda krafter. Carter och Sadie får snart lära sig att de gamla egyptiska gudarna existerar fortfarande… mycket närmare än vad de tror.

 

Omdöme:
Eftersom jag gillar Riordans äldre verk hade jag höga förväntningar på denna. Det finns ingen tvekan om att det är Riordan som har skrivit berättelsen, hans humor präglar i stort sett varje sida. Jag vet egentligen inte om jag gillar det eller inte, för en del av humorn gjorde att berättelsen kändes alldeles för likt ”Percy Jackson”.

Förutom storyn så känns även många av karaktärerna upprepande. Monstren är skräckinjagande men helt korkade i huvudet. Gudarna är inte riktigt som man förväntar sig och det finns en liten tvist vid slutet. Dessutom blir huvudpersonerna väldigt grymma väldigt snabbt.

Något jag personligen anmärkte på var att Riordan använde samma gamla ”trick” för att ge läsarna en uppfattning om vad fienden gör. Seriös, att spionera på fienden samt att få visioner från gamla händelser när man sover kändes redan lite väl krystat i Percy Jackson. Att Riordan inte lyckades hitta på ett annat sätt att visa vad fienden planerade blev jag besviken på.

Ja, det finns likheter men även en del skillnader. ”The Red Pyramid” har en annorlunda berättarstil och Riordan kör även med två olika PoV, en tjej och en kille, vilket jag gillade. Något annat som var intressant är den egyptiska mytologin, lärde mig massor genom att läsa den här boken. Alla skämten med anspelningar på de grekiska gudarna tyckte jag var hysterisk roliga, och de uppfattas antagligen bara av de som har läst Percy Jackson.

Boken fick stryk för att den var för lik författarens gamla verk. Hade jag läst den innan Percy Jackson skulle jag förmodligen ha gillat den mer.

Betyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. The Red Pyramid
2. The Throne of Fire
3. The Serpent’s Shadow

 

Ett tillfredsställande slut

Äntligen har jag tagit mig tid att läsa den sista delen om Percy Jackson. Ett värdigt slut för en underhållande serie.

Titel: The Last Olympian
Serie: Percy Jackson & The Olympians 5
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 381

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Kronos monsterarmé är på intåg och det enda som hindrar dem från att störta gudarnas tron är Percy och de andra halvgudarna från Halvblodslägret. Hela världens öde står på spel och Percys handlingar kommer att avgöra striden. Men vad är det för val som han enligt profetian måste göra, och ännu viktigare, är han ens hjälten som nämns i den?

 

 

Omdöme:
För ganska exakt ett år och en månad sen plockade jag upp den första boken och fastnade för Percy Jackson. ”The Last Olympian” påminde mig om varför jag började gilla serien, humorn, dialogerna, stämningen, allt för på plats och resultatet blev en mycket tillfredsställande berättelse. Trots att klockan närmade sig midnatt och jag var tvungen att gå upp 5:45 nästa morgon så kunde jag inte låta bli att läsa ut boken (gissa om jag ångrade mig när alarmet började låta).

Det finns dessvärre två stora logiska luckor som jag inte kan låta bli att anmärka på. För det första, Percy får skumma drömmar när han sover så han säger hela tiden att han inte vill sova. Men hans drömmar är verkliga scener från gamla händelser, ibland är de fjärrsyn och han kan både se och höra vad fienden gör. Seriös, om jag kan spionera på fienden genom att sova så  skulle jag spendera all min lediga tid sovandes.

Den andra logiska luckan är gudarnas handlingar. Jag förstår inte alls hur de resonerar, okej, deras hem, där all deras magiska krafter ligger, är under anfall av deras största fiende. Vad gör de då? Jo, de lämnar försvaret åt fyrtio ungar och ger sig själva iväg för att bekämpa ett annat monster. Men hallå? Om hemmet faller så är ni döda, borde det inte liksom vara viktigare att försvara det? En annan sak är all hemlighetsmakeri, med tanke på att de vet att Percy kommer att avgöra deras öde så kan de väl hjälpa honom lite. Istället för att säga i klartext så är de tvungna att ge en massa hintar och visioner istället. Om mitt liv hängde på Percy handlade rätt skulle jag ha överröst honom med övertydliga instruktioner istället för att tala i gåtor.

Det är alltid speciellt att läsa slutet av en längre serie, antingen blir jag besviken för den slutade inte som jag ville (t.ex. Hungerspelen), eller så vill jag ha mer för den slutade så bra (t.ex. Fablehaven). Percy Jackson är ett av de sällsynta fallen där jag bara kände mig nöjd. Resan är slut och det känns bara rätt att ta farväl. Riordan har börjat på en ny serie om Halvblodslägret och den ska jag spana in när jag får chansen.

Betyg: 8,5/10

 

Tillbaka till Underlandet

Man ska inte krypa in i hålor i Central Park för då kan man stöta på obehagliga överraskningar.

 

Titel: Gregor and the Prophecy of Bane
Serie: Underland Chronicles 2
Författare: Suzanne Collins
Sidantal: 312

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Under en lekdag i Central Park blir Boots bortrövad ner till Underlandet och Gregor är inte sen med att följa efter. Det är dags för ännu en profetia och denna gång är det Boots liv som står på spel. För att rädda sin älskade lillasyster ger sig Gregor ut på en resa som kommer att avgöra Underlandets framtid.

 

Omdöme:
Jag tar tillbaka det där med att Collins skrev medelmåttiga berättelser innan ”The Hunger Games”. Handlingen var så spännande att jag inte ville stiga av tåget och gå till jobbet (fast det fick jag göra ändå). Huvudkaraktärerna är väldigt sympatiska och jag ler varje gång jag läser Boots bebisspråk.

Boken gick snabbt att läsa, dels för att den var tunn och dels för att språket var enkelt. Tog inte mycket mer än tre timmar att läsa ut den. Jag gillade att Gregor börjar komma in i hjälterollen och faktiskt kan hjälpa till i striderna till skillnad från förra boken. Takten var lite för snabb på vissa ställen, men annars tyckte jag att det flöt på. En negativ sak var att befolkningens handlingar inte kändes så trovärdiga, hur stor är chansen att man låter rikets framtid vila i händerna hos en 11-årig unge liksom? Speciellt när ungen inte ens kommer från den världen.

Ska kika lite på fortsättningen ikväll om jag hinner. Boken lämnade en hel del lösa trådar och det ska bli spännande att klura på nästa profetia.

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. Gregor the Overlander
2. Gregor and the Prophecy of Bane
3. Gregor and the Curse of the Warmbloods
4. Gregor and the Marks of Secret
5. Gregor and the Code of Law