Amie Kaufman & Jay Kristoff – Aurora Rising

Som Guardians of the Galaxy, fast mindre rolig.

Titel: Aurora Rising
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Serie: The Aurora Cycle #1
Sidantal: 473
Utgivningsår: 2019

Kort beskrivning:
Ty är den bästa studenten på Aurora Academy och borde ha fått välja sitt drömteam, men tyvärr missar han tillfället för han var upptagen med att rädda Aurora (Auri), den enda levande flickan ombord på ett passagerarskepp som lyftes från jorden för 200 år sedan. Auri visar sig besitta konstiga magiska krafter med sitt nya knasiga gäng får Ty uppdraget att lista ut vem hon är och vad hon är ämnad att göra.

 

 

Tycke:
Författarduons The Illuminae Files tog mig (och hela YA-världen) med storm och de har nu återvänt med en ny scifi-trilogi, denna gång med aliens, mysterium och en minst sagt obehaglig fiende.

Spänningen är utan tvekan bokens starkaste sida och även humorn faller mig in. Däremot är det för många berättarröster och ingen av karaktärerna (förutom Fin) känns som något mer än sin stereotyp. Man fick helt enkelt inte tillräckligt med tid (eller sidor) för att lära känna karaktärerna på djupet. Trots det dramatiska slutet så kände jag mig ganska oberörd.

Detta är dock bara den första boken och jag har förhoppningar om att man kommer att få veta mer om gänget. Handlingen är som sagt bra och all action gör att sidorna bara flyger förbi.

Aurora Rising är ingen ny Illuminae, men den står på egna ben och har potential. Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen när den kommer ut.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag har en känsla av att Cat kommer tillbaka i de kommande böckerna, först som en hjärntvättad fiende och sedan som en allierad.
• Jag trodde faktiskt först att Cat hade förrått Ty på riktigt, tyckte verkligen illa om henne då, tur att det bara visade sig vara ett spel.
• Fins kultur påminner mig om kinesisk kultur för familj/släkt betyder så mycket.

 

Jay Kristoff – Lifel1k3

När robotar är mer mänskliga än människor…

Titel: Lifel1k3
Författare: Jay Kristoff
Serie: Lifel1k3 #1
Sidantal: 402
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
On a floating junkyard beneath a radiation sky, a deadly secret lies buried in the scrap.

Eve isn’t looking for secrets—she’s too busy looking over her shoulder. The robot gladiator she’s just spent six months building has been reduced to a smoking wreck, and the only thing keeping her Grandpa from the grave was the fistful of credits she just lost to the bookies. To top it off, she’s discovered she can destroy electronics with the power of her mind, and the puritanical Brotherhood are building a coffin her size. If she’s ever had a worse day, Eve can’t remember it.

But when Eve discovers the ruins of an android boy named Ezekiel in the scrap pile she calls home, her entire world comes crashing down. With her best friend Lemon Fresh and her robotic conscience, Cricket, in tow, she and Ezekiel will trek across deserts of irradiated glass, infiltrate towering megacities and scour the graveyard of humanity’s greatest folly to save the ones Eve loves, and learn the dark secrets of her past.

Even if those secrets were better off staying buried.

Tycke:
Hade så höga förhoppningar på denna. Jag älskade ju Illuminae-serien och att denna har över 4 stjärnor i medelbetyg hos Goodreads. Jag trodde verkligen att Lifelike skulle bli en ny favorit men så blev tyvärr inte fallet.

Missförstå mig inte nu, jag gillar boken men jag älskar inte den. En stor anledning till det är språket, jag har så svårt för slang i böcker och här känns det som att Kristoff har gått all-in med påhittade uttryck och förvrängningar av normala ord. Jag kom av mig i texten hela tiden vilket gjorde att jag aldrig hittade något läsflyt utan läste bara några enstaka kapitel åt gången.

Huvudrollen Eve gillar jag, hon är tuff och målmedveten. Bästisen Lemon fastnar jag inte för, hon känns för överdriven och tyvärr inte särskilt trovärdig. Kärleksintresset Zeke är för perfekt och det gör honom tråkig. Cricket är ganska rolig, men skämten om hans (avsaknad) av manliga delar blev tröttsamt efter ett tag.

Det jag uppskattar absolut mest är hur brutal boken stundtals är, här dör folk till höger och vänster vilket förstärker det postapokalyptiska och laglösa samhället. Miljön är riktigt intressant och jag hade jättegärna sett boken som film. Flera av tvisterna är oförutsedda och action finns det gott om.

Som sagt, en ganska bra bok. Hade det inte varit för språkets skull så hade jag gillat den mycket mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag misstänkte att pappan gjorde något med Anas kropp efter explosionen, men jag trodde att det var därför Evie/Ana fick superkrafter. Hade faktiskt inte räknat med att det var Lemon som hade superkrafter och Evie är en lifelike baserad på Ana.
• Undrar hur det känns för Zeke att det finns två Ana, måste ju vara helt förvirrande. Och undrar var mänskliga Ana är.