Boken för dig som vill läsa om kvinnomisshandel.
Titel: Eldfloder
Författare: Elin Holmerin
Sidantal: 269
Utgivningsår: 2011
Handling:
Emelie, en vacker och fattig tjej möter den mystiska och rika Martin. Från början irriterar hon sig på hans självsäkra attityd och hans uppvaktningar. Men så småningom smälter hennes hjärta och när hennes far dör gifter hon sig med Martin. De första gifta åren är som en dröm, och Emelie föder sonen Edwin. Men snart visar Martin upp sina andra sidor, hetsiga och våldsamma. Och snart inser Emelie att hon har gift sig med ett monster.
Omdöme:
På bokens hemsida står det att boken är ett familjedrama med fantasyinslag, och jag kan inget annat än att hålla med. Det känns lite grann som att jag har läst två böcker, för 3/4 av boken är familjedrama och 1/4 är fantasy.
Jag älskar fantasy men i Eldfloder så var det familjedramat jag fastnade för. Jag tänkte inte ens att det var något onaturligt med i bilden utan berättelsen handlade om kvinnomisshandel. Att berättelsen utspelade sig på tidigt 1900-tal märkte jag knappt av, det kunde lika gärna ha utspelat sig i nutid. Jag gillade verkligen att man läste från både Emelies och Martins PoV, det förklarade varför Emelie inte lämnade honom och varför Martin blev så arg hela tiden.
På tal om PoV så finns det ett helt gäng av dem i boken. Jag är inget fan av att hoppa runt bland korta PoV-stycken men eftersom hela boken är skriven i den stilen så vande jag mig snabbt. Det gick smidigt att byta men problemet blev att jag aldrig kände med någon karaktär helt och hållet. Istället för att vara deras vän är jag bara en åskådare som tittar in genom fönstret.
För mig var drivet att ta reda på vad eller vem Martin egentligen var. Trots att det inte hände så mycket så satt jag ändå fast bland sidorna för jag var så nyfiken. Jag ville även veta hur långt Martin kunde gå med misshandeln innan Emelie skulle få nog. När den gåtan löstes tappade boken en del av sin lockelse.
Jag gillar ingen av karaktärerna i boken men Martin är väldigt fascinerande. Han är “the-bad-guy” men när man är i hans huvud så är han “the-good-guy”. Man både hatar och tycker synd om honom samtidigt. Han slår Emelie och begriper inte varför det gör ont i honom själv.
Mitt största problem med boken är den jämna takten. Istället för en bergochdalbana är det mer som en sightseeing-buss. Hade velat se mer fart och upptappning på slutet.
Kort sagt så är Eldfloder den perfekta boken för dig som vill läsa om kvinnomisshandel och veta hur både mannen och kvinnan tänker. Den börjar bra men spänningen avtar vid slutet. Är du intresserad av familjedrama så ska du absolut läsa den, men letar du efter renodlad fantasy så finns det andra böcker.
Språk: +0,5
Tema: +0,5
För jämn takt: -1
Betyg: 5/10
Boktycke 
Fia Filur
August 2, 2011 at 19:22
Alltså jag funderar mycket på det där med tempo. Tycker nämligen att väldigt många böcker som jag har läst den senare tiden har varit väldigt jämna. Jag vill helst ha flera små stegringar innan den större, och helst inte bara en stor och sen är det slut och läs fortsättningen i nästa bok.
Vilka böcker tycker du är bäst bergochdalbana? Den enda jag kommer på just nu är Spirit bound som hade flera tydliga actionscener innan slutstriden.
boktycke
August 2, 2011 at 19:58
Ja, spirit bound, sen tycker jag att City of Glass har flera toppar och dalar. Det behöver inte alltid vara actionscener men bara att något viktigt händer i handlingen. En annan bok är Leviathan av Scott Westerfield. Hungerspelen tycker jag också har sina toppar och dalar (i slutet är det nästan bara toppar) :p Hmm… Vindens namn som jag nyligen läste klart hade också många toppar och dalar (fast å andra sidan är den på cirka 800 sidor totalt).
Men jag håller med dig, det finns många böcker med en jämn takt. Alla böcker i Wicked Lovely tycker jag är rätt jämna också.
Fia Filur
August 2, 2011 at 21:27
Nej, precis, det behöver ju inte vara just action heller. Tycker Nightshade är ett bra exempel för den var ju konstant spännande, men det var ingen action utan det som höjde tempot var väl valda delar av information som avslöjades på rätt ställen.
I vissa böcker går det upp och ner fast inte tillräckligt, det är för långa jämna partier emellan. Som the host, alldeles för långsamma partier för att man ska känna sig pigg och alert. Både Meyer och Marr är väl sådana författare som fokuserar så mycket på karaktärernas romanser att intrigen blir lite lidande.
Grejen är kanske att boken ska fängsla så mycket att man går ner i tempo. De vassa tändernas skog var väldigt seg, men jag vande mig vid det. Men när det väl hände något ville jag ha mer, men då planade det ut istället. Svår balansgång!
boktycke
August 3, 2011 at 08:00
Ja,Nightshade också ja, hur kunde jag glömma bort den? :p
Jag tror att det är väldigt svårt att skriva i olika tempo om man inte själv tänker på det. Alla har ju sin egen takt som man lätt fastnar i. Man skriver allt i den takten och då blir det inga dalar eller toppar. Märkte av det i mina första drafts av Alice, allting var skriven i samma tempo.