Gästinlägg: När bästa kompisen visar sig vara en psykopatisk bitch…

…då springer man åt andra hållet, eller?

 

Titel: Sanningen om Alice (eng. Beautiful Malice)
Författare: Rebecca James
Sidantal: 301

*Spoiler kan förekomma*

Handling:
Katherine är en utåtriktad partytjej, men när hennes lillasyster Rachel mördas, byter hon namn och flyttar. På den nya skolan trivs hon med sin ensamhet, men när Alice blir hennes kompis förändras allt. Alice är populär och oemotståndlig och snart är de två bästisar. Men Alice börjar bete sig underligt och snart förstår Katherine att Alice har dolda motiv till att vara hennes vän.

 

Omdöme:
Sanningen om Alice är en psykologisk thriller och trots att boken handlar om ungdomar, så känns den inte särskilt ungdomlig. Snarare gammaldags och lite stereotypisk. Språket är vuxet och ungdomarna slänger sig med ord som inmundiga, adekvata och katarsiskt. Det jag gillar är att det är spännande sträckläsning. Det jag ogillar är att det är förutsägbart. Det fiffiga med boken är att den redan från första början redogör vad som har hänt, så läsningen är egentligen inte direkt spännande och bjuder inte på någon överraskning, men bitarna är pusslade på ett sådant sätt att man bara måste fortsätta läsa. Det är tre tidslinjer som stundtals är lite jobbiga att pendla mellan – det förflutna med händelserna kring Rachel, nuet när Katherine lär känna Alice, och Katherines tillvaro fyra år senare. Jag kan inte påminna mig att jag har läst någon bok som liknar den här, ändå är det så lätt att räkna ut vad som ska hända och alla scener kan man utantill eftersom de är så typiska.

Karaktären Alice påminner mig om den manipulerande bitchen i olika amerikanska tevefilmer, hon som är så snäll till en början men som sedan nästlar sig in i familjen, vänder vännerna emot en och snor pojkvännen typ. Spriten flödar och redan första gången Alice är hemma hos Katherine häver hon i sig en halv flaska whisky, trots att det bara är de två som har en mysig tjejkväll ihop. Får inte riktigt grepp om Katherine som till en början är tillbakadragen och mån om att hålla sina hemligheter för sig själv, men samtidigt kastar sig in i nya bekantskaper. Människor hon aldrig har träffat får sova över och helt plötsligt berättar hon sin hemlighet för alla. Långsamt börjar också Alice förvandlas till psykopatisk bitch, men Katherine verkar inte ta signalerna på allvar. Jag undrar varför hon inte är mer nyfiken på vem Alice är och varför hon beter sig så destruktivt. Katherine kunde åtminstone googla eller försöka leta upp bakgrundsinfo om henne, för det är tydligt att det är något som är fel.

Det finns så många frågor i den här boken, men inga svar. Jag saknar detaljer som bidrar till att beröra och höja trovärdigheten.
Den här boken handlar om mod, men jag tror även att den handlar om mänsklighet. Mot slutet kan jag inte låta bli att undra om Katherine är mänskligt svag eller övermänskligt stark.

Gillade den här liknelsen:

Men smärtan pågår i två dygn och är till slut så oerhörd och ofantlig att jag ber till Gud att den ska ta slut och jag vrålar och skriker till barnmorskorna att hjälpa mig, men de bara ler och nickar och säger åt mig att krysta och äntligen pressar, pressar, pressar jag ut universum mellan benen och sedan är hon här.

Slipper gärna fler sådana här meningar:

Jag är inte direkt ful, men jämfört med Alice känner jag mig helt oansenlig.

Koncept: +1
Dramaturgi: +1
Förutsägbarhet: -1
Trovärdighet: -1

Slutbetyg: 5/10

Denna recension är skriven av Fia Filur. Läs Boktyckes recension här.