Akuten x3 på 10 dagar

Från att bara ha behövt uppsöka akut sjukvård en enda gång i hela mitt liv så den siffran nu fyrdubblats på de senaste två veckorna. Det hela började när Luna var 5 dagar gammal och hade svårt att andas. Vi ringde till BB som uppmanade oss att besöka barnakuten vilket vi såklart gjorde. Men när vi väl var framme så andades hon normalt igen, och efter 2 timmars väntan hon blev undersökt av läkaren som konstaterade att hon mådde bra så vi kunde åka hem igen.

Nästa akuta besök hände i förrgår, jag vaknade vid midnatt av att jag blödde MASSOR. Det är ju normalt att blöda i flera veckor efter en förlossning men det här var extremt. Jag tog mig till badrummet och ropade på min man att han skulle byta de nerblodade sängkläderna. Under de få metrarna till toan så kände jag hur det rann och rann och med lite äckel-spoilervarning [det kom ut en STOR trådig klump].

Min man kom in till badrummet och sa att jag var jätteblek. Då satt jag på toan och kände mig svimfärdig och avtrubbad på känslor. Jag darrade och det var som att jag befann mig utanför min egen kropp. Han tittade efter och utbrast att jag fortfarande blödde jättemycket. Snabbt la han ner mig på badrumsgolvet bland alla blodiga sängkläder och ringde efter ambulans. Eftersom jag fortfarande var vid medvetande så fick vi ingen ambulans utan blev ombedd att ta oss till gynakuten på egen hand.

Fortfarande liggandes på golvet famlade jag på mig kläder och skor medan min man väckte barnen och klädde på dem. Som tur var så började jag klarna till och blödningen började också avta. Det blev en snabb färd till sjukhuset där jag fick träffa en sköterska efter cirka 30 minuters väntetid. Då var jag i stort sett återställd, hade okej blodvärden och blev hemskickad med uppmaning att komma tillbaka på dagsmottagningen (för de hade bara en läkare på plats då och jag var inte längre i någon akut fara).

Runt klockan 01:30 kom vi hem och då blev det städning av allt blod. Hamnade först i säng vid 02:30 och hade svårt att somna för jag var orolig för att störtblödningen skulle upprepa sig. På morgonen åkte vi in igen och efter cirka 4,5 timmar fick jag träffa en läkare (tydligen hade de bara en läkare där på dagen också) som undersökte mig med ultraljud och kunde se att ”resterna” i livmodern låg på en normalnivå, vilken lättnad!

Det jobbigaste med alla akutbesöken (förutom oron) är ju att båda barnen fick följa med. Vid alla besöken har sjukhuspersonalen varit väldigt trevliga och tillmötesgående (p.g.a. att jag har en bebis så fick vi ett privat väntrum), men de långa väntetiderna är ju allt annat än roliga. Nu hoppas jag verkligen på att jag slipper akuta sjukhusbesök för en lång tid framöver.