Vanishing Girls – Lauren Oliver

En bok som inte innehåller särskilt många försvinnande flickor

Titel: Vanishing Girls
Författare: Lauren Oliver
Sidantal: 375
Utgivningsår: 2015

Handling:
När systrarna Dara och Nick var små var de varandras bästa vänner. Men ju äldre de blev desto mer gled de bort från varandra. Nick blev den duktiga och perfekta dottern, Dara blev den snygga och populära. Efter en bilolycka är ingenting sig likt längre. Nick som körde klarade sig utan skador, men Dara som inte hade säkerhetsbälte på sig blev ärrad för livet. Under sommaren tvingas Nick att flytta tillbaka till sin mamma och Dara. Hon tvingas jobba på ett ställe hon inte tycker om. Hennes mamma låtsas som att allt är bra när ingenting är det och Dara ignorerar att Nicks försök att bli sams igen. Kommer systrarnas relation att kunna räddas? Eller är det redan försent?

Tycke:
Lauren Oliver är känd för Delirium-serien samt Before I Fall (sv. Resten får du ta reda på själv). Jag älskar hennes språk men brukar önska mer handling från hennes böcker, vilket är exakt vad jag tycker om Vanishing Girls.

Jag vet inte om det är för att jag själv skriver så mycket nu, har läst flera böcker med samma koncept eller om ledtrådarna verkligen var så tydliga att jag kom på sanningen efter mindre än 100 sidor. Därefter så var det bara en lång transportsträcka för att ta reda på om jag hade rätt eller inte. Problemet med att ha kommit på tvisten så långt i förväg är att man upptäcker en del mindre trovärdiga saker. Mer om detta i spoilersektionen.

Det känns även som att alla konflikter i boken kunde ha undvikits om karaktärerna bara hade pratat med varandra. Jag ogillar verkligen kommunikationsproblem och det är väl därför som jag inte fastnade för karaktärerna. Att Dara och Nick skulle vara bästa vänner är ingenting jag kände av. Känslan jag fick av dem är bara att de i hemlighet är superavundsjuka på varandra men de bara ler och säger ingenting.

Vad jag dock tycker om riktigt mycket är som tidigare nämnt språket samt hur boken är innehållet är formad. Förutom vanlig berättande text så får vi även ta del av journaler, mail-växlingar, dagböcker, tidningsartiklar och fotografier. Detta gör berättelsen väldigt levande och bidrar till en mycket trevlig läsupplevelse.

Jag tror definitivt att jag skulle ha gillat boken mycket mer om jag hade blivit överraskad av slutet. Nu tycker jag mest att slutet är uppenbar och att det är konstigt att Nick inte har kommit på det tidigare. Allt som allt en helt okej bok men jag hade hoppats på mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag förstår inte hur Nick kan ha lyckats ljuga för sig själv så länge utan att någon har märkt av det. T.ex. att ingen kallade henne för Nick när hon trodde att hon var Dara. Eller ett ingen sa åt henne i restaurangen. Eller Daras facebooksida borde ju vara full med “Vila i fred”-meddelanden också. Möjligen så kan Nick undermedvetet har ignorerat alla tecken som tyder på att Dara var död men det var ingen som nämndes i boken.

• Är det bara jag som tycker att Parker är ett svin som höll på med Dara när han egentligen var kär i Nick?

–  Kommunikationsproblem
– Trovärdighet
– Uppenbar tvist
+ Språk
+ Utformning

Mest intressanta karaktär: Nick (i brist på andra)
Bästa scen eller del: Tidningsartiklarna och journalen

Rekommenderar för:
Ni som tycker om att läsa om relationsdrama och kommunikationsproblem.

Rekommenderar inte för:
Tja… jag vill ju inte avslöja tvisten men det jag kan säga att det finns flera andra böcker med liknande koncept, och har man läst dem så är chansen stor att man inte kommer att bli överraskad i slutet.

 

Rekviem för kärleken

Är en framtid utan kärlek verkligen så bra?

Titel: Rekviem (eng. Requiem)
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #3
Sidantal: 388
Utgivningsår: 2013 (original 2013)

(obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma)

Handling:
Lena och gänget är återigen ute i vildmarken men de upptäcker snart att skogen inte är så fridfull som sist. Överallt lurar militären och de tvekar inte för att döda alla obotade de ser. Förutom att ha fullt upp med att överleva så slits även Lena mellan sina känslor för Alex och Julian. Hon vet att hon alltid kommer att älska Alex mest men numera verkar kärleken inte längre vara besvarad.

I Portland kommer Hana snart att gifta sig med borgmästaren. Hon vet att hon är lyckligt lottad och att de kommer att bli det perfekta paret. Men varför drömmar hon fortfarande nu när hon är botad? Och är Fred verkligen den han utger sig för att vara?

Tycke:
Lauren Oliver lyckades verkligen imponera mig med Pandemonium så trots att jag hörde att Rekviem skulle vara sämre än sin föregångare så trodde jag ändå att den skulle vara ganska bra. Men nej, den avslutande delen föll tyvärr inte mig i smaken.

Ett av skälen till varför Rekviem inte gick hem hos mig är huvudrollen Lena. Hon hade en enorm karaktärsutveckling i förra boken men i den här framställdes hon som både omogen och svartsjuk. Tycker så himla synd om Julian som förövrigt är min favoritkaraktär.

Nyhet för den här boken är att Hana, Lenas gamla bästis har en egen berättarröst och hon och Lena turas om kapitelvis att vara berättare. Jag gillade Hana i första boken men efter att ha läst e-novellen om henne så slutade hon att vara sympatisk i mina ögon. Kan inte direkt säga att jag gillar henne mer efter den här boken.

Takten upplevde jag som ganska seg. Det finns ett par spännande partier men dessa är få och förstördes av Lenas kärleksvelande. Slutet tyckte jag även var ganska otillfredsställande och hade gärna ett en epilog eller liknande.

Blev en gnällig recension den här gången men jag hade hoppats på så mycket mer! Speciellt när det är den tredje boken i en serie så vill man ju ha en storslagen avslutning. Nåja, jag kommer i alla fall att läsa Lauren Olivers framtida böcker. Håller tummarna för att de inte kommer att innehålla så mycket kärleksdrama och abrupta avslut.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Vad är det här för slut?! Känns som att det saknas 20 sidor eller något. Vad hände med Hana? Vad händer med Julian? Åh, stackare, han gav ju upp allt för Lenas skull och hon älskar inte ens honom.

• Nu är det så längesen jag läste första boken men förklarade dem vitsen med boten? Jag trodde att operationen gjorde så att alla ”starka” känslor försvann, alltså inte bara kärlek utan hat, ilska och girighet. Så att alla tänker logiskt och inte låter känslorna styra. Men Freds girighet efter makt och kontroll är ju kvar. Och Hanas pappa kan ju fortfarande bli arg.

Takt/ otillräckligt slut: -0,5
Karaktärer: -0,5

Mest intressanta karaktär: Julian
Bästa scen eller del: Spoiler [När Lena och Coral mötte Lu]

Rekommenderar för:
Ni som vill avsluta serien.

Rekommenderar inte för:
Om du är trött på kärlekstrianglar och otillräckliga slut så skippa den här.

Betyg: 4/10

Andra böcker i serien:
1. Delirium
2. Pandemonium
3. Requiem (sv. Reviem)

Extraböcker:
0.5. Anabel
1.5. Hana
2.5. Raven

 

Mini-rec: Rekordvinnaren med Bec och Hana

Titel: Rekordvinnaren
Författare: Pieter Tham
Sidantal: 318
Utgivningsår: 2012

Omdöme:
Till att börja med så vill jag säga att reklamförlaget Pronto gjorde ett väldigt häftigt jobb med att skicka med en trisslott med recensionsexemplaret samt att ha med mitt namn på omslaget . Väldigt kul att man dessutom fick ett riktigt brev från en organisation (som nämndes i boken) hemskickad till sig. Gillar!

Tyvärr så gillade jag inte själva berättelsen i sig. Den här är nog så långt ifrån min vanliga genre man kan komma. Idén med att en 60 åring vinner en kvarts miljard kronor och får svindlare efter sig kunde ha varit intressant. Men karaktärerna fångade mig aldrig och jag inte låta bli att tycka att huvudrollen Jacob är väldigt trög som gick med på alla lögnerna. Han var ju misstänksamt, men ändå så föll han för dem. Och sen har jag även lite problem med trovärdigheten i boken, det kanske är jag som är naiv, men jag hoppas verkligen inte att folk är så avundsjuka, elaka och inställsamma på riktigt.

Så näh, boken gick inte hem hos mig, och det blev ingen vinst av trisslotten heller 😦

Betyg: 2/10
__________________________________________________________________________

Titel: Bec
Författare: Darren Shan
Serie: Demonata  #4
Sidantal: 256
Utgivningsår: 2006

Omdöme:
Jahopp, då var det dags för en ny huvudroll i den här serien igen och den här gången är det shamanflickan Bec. Till skillnad från de tidigare böckerna är huvudrollen en tjej och handlingen utspelar sig i en annan värld. Om jag har fattat det rätt så sker handlingen i den här boken långt före böckerna med Grady och Kernal så man kan nästan säga att det är en prolog. Som med alla Darren Shans böcker är det mycket blod, monster, död och stämningen är så mörk att man nästan mår lite illa. Takten är snabb och hela boken lästes ut där jag satt fast på tåget mellan Lund och Malmö (seriöst Skånetrafiken, först en timmes försening på morgonen när jag ska till jobbet och sen totalt tågstopp när jag ska hem? ).

Hursomhelst, en lättläst bok som är spännande rakt igenom. Dock hade jag velat se lite djupare karaktärer men förstår att det kan vara svårt att få med allt när den bara är på 256 sidor. Jag väntar fortfarande på att alla huvudroller från alla böcker i serien ska mötas. Hoppas på en väldigt episk strid 🙂

Betyg: 6/10

Andra delar i serien:
1. Lord Loss
2. Demon Thief
3. Slawter
4. Bec
5. Blood Beast
6. Demon Apocalypse
7. Death’s Shadow
8. Wolf Island
9. Dark Calling
10. Hell’s Heroes

__________________________________________________________________________

Titel: Hana
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #1,5
Sidantal: 64
Utgivningsår: 2011

Omdöme:
Hana var min favoritkaraktär i Delirium och nu när jag har upptäckt förtjusningen med e-böcker så var jag inte sen med att skaffa hem mellanboken som handlar om just henne. Tyvärr så måste jag säga att jag är besviken, kanske inte på boken i sig utan på Hana som karaktär. I Delirium uppfattade jag henne som en stark och cool tjej, men i den här boken är hon bara oförsiktig, dum och avundsjuk. Egentligen så borde jag väl berömma Lauren Olivers för att hon har gjort ett bra jobb med att få till Lenas berättarröst. I Delirium så filtrerades allt genom Lena och i hennes ögon var Hana hennes bästa vän. Men nu när man läser från Hanas PoV så visar det sig att det verkligen finns två sidor av samma mynt. Utan att avslöja för mycket så kan man väl säga att Hana inte längre är min favoritkaraktär. Jag vet att vissa gillar henne ännu mer för hon känns mycket mer mänsklig i denna men för mig så blev hon en besvikelse. Vill ni inte få er bild av Hana förstörd så läs inte den här 🙂

Betyg: 5/10

Andra delar i serien:
1. Delirium
2. Pandemonium
3. Requiem (sv. Rekviem)

Extraböcker:
0.5. Anabel
1.5. Hana
2.5. Raven

 

När kärlek leder till pandemonium

… eller är det kaos som leder till kärlek?

Titel: Pandemonium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #2
Sidantal: 388
Utgivningsår: 2013 (original 2012)

(obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma)

Handling:
Då:
Sårad och utan sällskap flyr Lena in i vildmarken och sörjer förlusten av sin älskade Alex. När hon la sig ner för att dö hittades hon av kvinnan Raven och blir upptagen i deras grupp av vildmarksmänniskor. Långsamt blir Lena starkare och lär sig att leva på nytt.

Nu:
Lena är tillbaka i staden under ny identitet. Hennes uppdrag är att infiltrera DFA:s och samla information. Lite visste hon att hennes öde kommer att vävas samman med Julians, DFA:s talesperson och att kärlek faktiskt kan göra väldigt ont.

Omdöme:
Pandemonium är på många sätt en förbättring jämfört med Delirium. Den hade allt som sin föregångare hade och även de element som den saknade. Tyckte du som jag att Delirium var bra men seg på vissa ställen? Då kommer du att älska Pandemonium för den är full med fart och action!

Lena har verkligen växt till sig som karaktär. I förra boken tyckte jag att hon var omogen och trög men i den här kan hon minsann ta vara på sig själv. Hon gör fortfarande dumma misstag och är inte världens mest intelligenta person men hon är en klar förbättring från sitt gamla jag i första boken. Nya favoritkaraktären här är Julian. Aww, swoon, swoon. Gillar hur skör och bräcklig han är och ju mer man får veta om honom desto mer växer han i mina ögon. Med tanke på att jag aldrig riktigt fastnade för Alex så är jag utan tvekan med i Team Julian hah.

Berättartekniken är också väldigt intressant. Vartannat kapitel är Då och vartannat kapitel är Nu. Då handlar givetvis om tiden då Lena var i vildmarken och är en direkt fortsättning från slutet i förra boken.  I Nu är Lena tillbaka i staden och har blivit medlem av motståndsrörelsen. Jag tycker att författaren skötte det hela på ett väldigt bra sätt. Det var inte alls några problem att hålla koll på de två parallella berättelserna och då den ena tappade fart tog den andra vid och på så sätt var det spänning konstant genom hela boken. Den här boken skulle inte alls ha varit lika bra om Oliver hade skrivit den i kronologisk ordning. Så mycket bra gjort och tänkt där!

Språket är precis lika vackert och beskrivande som i första boken. Tycker att översättaren har gjort ett bra jobb. Nu har jag inte läst den engelska versionen av den här boken men jag läste första boken på engelska och det är samma stämning genom båda böckerna.

Och nu till det som jag verkligen inte kunde uppskatta och anledningen till varför boken inte blev en ny favorit – slutet! Gah, allt var så himla perfekt fram tills de sista 50 sidorna. Tyckte att en del av handlingen blev ologisk och den sista sidan fick mig att himla med ögonen. Varför kan ni läsa i spoilersektionen.

Så ja, en riktigt bra bok som lätt kunde ha blivit en ny favorit om det inte var för att slutet förstörde väldigt mycket för mig. Det märks verkligen att Lauren Oliver har utvecklats som författare och jag både tror och hoppas på att sista boken Requiem kommer att vara ännu bättre. Det står i slutet av boken att den svenska översättningen, Rekviem kommer att släppas i år yay! Ser mycket fram emot att läsa den!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Gah, så fort kemin mellan Lena och Julian började hoppades jag på att Alex inte skulle komma tillbaka. Tänkte att det skulle vara så himla typiskt om Lauren Oliver stoppade in en jobbig kärlekstriangel. Och vad gjorde hon i slutet om inte just det? Buhh, förstörde hela boken för mig.

• Tycker att Lena alltid blir räddade i så lägliga situationer. Först i vildmarken att Raven hittade henne när hon hade bestämt sig för att dö. Sen att Hunter och Tack räddade henne när hon blev överfallen. Sen även att råttmänniskorna hittade dem precis när plundrarna hade kommit ikapp dem. Och även i slutet att Raven ENSAM (verkade det som iaf) infiltrerade sjukhuset och lyckades mörda Thomas och hjälpa Lena att rädda Julian. Känns väldigt tillgjort.

• Hur visste Raven att Julian skulle ändra sig om han blev kidnappad tillsammans med Lena? Räknade de iskallt med att han skulle bli kär i Lena? Sen tycker jag även att Lena föll för Julian lite snabbt, fast å andra sidan så gjorde jag det också så jag kan inte klandra henne :p

 

Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +1
Berättarteknik: +0,5
Spänning: +0,5
Handling: +0,5
Språk: +0,5
Slut: -1

Mest intressanta karaktär: Julian
Bästa scen eller del: Första tredjedelen

Andra böcker som jag kom på att tänka på:
Beta av Rachel Cohn – Spoiler [Slutet var ju i stort sett detsamma förutom att karaktärerna har motsatt kön]

Crossed av Ally Condie – Huvudrollerna trallar runt i vildmarken och spoiler [joinar motståndsrörelsen]

Betyg: 7,5/10

Andra böcker i serien:
1. Delirirum
2. Pandemonium
3. Requiem (sv. Reviem)

 

Att uppleva sin dödsdag om och om igen

Skulle du har gjort något annorlunda om du fick leva om din sista dag i livet?

Titel: Before I Fall (sv. Resten får du ta reda på själv)
Författare: Lauren Oliver
Sidantal: 470
Utgivningsår: 2010

Handling:
Samantha (Sam) har ett bra liv, hennes familj älskar henne, hon har hyfsade betyg, är ihop med sin drömkille och är en av de populäraste flickorna i skolan. Efter en fest dör hon i en trafikolycka, bara för att vakna upp i sin säng och får uppleva sin dödsdag på nytt. Vad Samantha än gör så slutar det alltid med samma sak, hon vaknar upp i sin säng och får leva om den sista dagen i sitt liv om och om igen. Kan hon göra något för att bryta sig loss från loopen?

 

 

Omdöme:
Jag gillar verkligen idén med att få uppleva en händelse om och om igen tills man förstår vad man ska göra för att ”klara sig”. Det är inget nytt koncept, jag har stött på liknande handlingar i anime och jag gillar det. Det är alltid intressant att se hur de olika valen karaktärerna gör påverkar händelsen.

Sam kanske inte är den mest älskvärda karaktären jag har stött på men hennes karaktärsutveckling är väldigt bra. Jag gillar hur hon börjar som en taskig bitch men lär sig sedan att allt hon och hennes kompisar säger och gör kan skada mycket mer än vad de tror. Då och då så upplevs Sam som väldigt barnslig och taskig men för det mesta så förlåter jag henne och hejar på henne. Tjejerna i hennes kompisgäng tyckte jag inte alls om i början men under berättelsens gång så växte de i mina ögon. Jag grät till och med lite i slutet för jag höll av karaktärerna så mycket.

Trots att man får läsa om samma dag om och om igen så blev boken aldrig tråkig. Sam testar på olika saker och man lär känna nya karaktärer. Hemlighet efter hemlighet avslöjas och bilden av hur allt hänger ihop blir klarare. Det är nästan som att lösa ett mysterium. Kunde inte lägga ifrån mig boken för jag ville veta hur den skulle sluta.

Något jag är imponerad av är Olivers sätt att avleda läsaren från att undra ”Varför får Samantha uppleva dödsdagen om och om igen?”. Jag funderade på det i början men eftersom Sam aldrig riktigt tänkte på det så blev jag ”vilseledd” av hennes berättarröst. Det var inte förrän en bra stund efter att jag hade läst ut boken som jag började tänka på det igen, och jag brukar vara väldigt petig med att allt som händer måste ha ett skäl. Bra gjort där Oliver, var så uppslukad av berättelsen att den logiska delen av min hjärna inte ens reagerade.

Jag har tidigare läst Delirium av Lauren Oliver och jag måste säga att jag gillar debutboken Before I Fall mer. Dock kan man ju inte riktigt jämföra en avslutande bok med första delen i en serie. Hur som helst så är Lauren Oliver en författare som jag absolut vill läsa mer av.

Karaktärer: +0,5
Handling/Koncept: +1
Berättarröst: +0,5
Spänning: +0,5
Språk: +0,5

Mest intressanta karaktär: Samantha
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärd citat: The rest you have to find out for yourself (obs, den här fastnade bara för att det är den svenska titeln)

Betyg: 8/10

 

När kärleken klassas som en sjukdom

Vill du leva i en värld där att vara kär är förbjudet?

Titel: Delirium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium 1
Sidantal: 393
Utgivningsår: 2011

Handling:
Lena är den snälla och duktiga flickan som längtar tills hon fyller arton och kan genomgå operationen som botar henne från den livsfarliga sjukdomen kärlek. Sjukdomen har tagit hennes mammas liv och Lena är rädd att kärleken en dag kommer att drabba henne. Hon trodde att hon skulle klara, hon trodde att hon var säker tills hon mötte Alex, pojken med det härliga skrattet och som alltid får hennes hjärta att slå snabbare.

I en värld där kärlek anses vara en dödlig sjukdom, kommer Lena att bli botad? Eller kommer hon att dö för kärleken?

 

Omdöme:
Man har bara en chans att göra ett första intryck, samma sak gäller för karaktärerna i en bok. Jag måste gilla dem redan från början, gör jag inte det så kommer jag inte att älska boken hur bra handlingen än är. Delirium är ett exempel på det.

Lena var okej de första sidorna, jag uppfattade henne som en snäll och smart flicka som var nervös inför hennes livs viktigaste utvärdering. Jag trodde att jag skulle gilla henne mer och mer, men under testet så gjorde hon bort sig totalt (trots att hon visste de ”rätta” svaren!) och jag kunde inte låta bli att tycka att hon är en idiot. Sedan dess så har stämpeln följt henne och jag ifrågasatte alla hennes val och handlingar. Man kan nästa säga att jag var en av domarna vid hennes utvärdering och Lena fick underkänt. Hon blev klart bättre under historiens gång så jag tänker inte ge boken minus för karaktärer, men som sagt, man har bara en chans att göra ett första intryck.

Alex är okej, precis som andra killhuvudroller i de flesta kärleksböcker så stod han inte ut särskilt mycket. Han är ett kärleksintresse som förändrar Lenas liv och värderingar, jag gillar honom, men jag älskar inte honom. Hana, Lenas bästa vän är nog den jag gillade mest av karaktärerna.

Själva konceptet tycker jag är superhäftigt, wow, kärlek som en sjukdom. Påminner mig om filmen Equilibrium. Till en viss del så påminner det även mig om Uglies-serien, ni som har läst båda serierna vet vad jag menar. Det är ett samhälle där man hjärntvättar medborgarna och så finns det folk ute i vildmarken som anses vara onda och vilda.

Språket tycker jag är bra, stundtals lite segt men för det mesta målande och stämningsfullt. Speciellt så älskar jag dikterna och citaten som Oliver inleder varje kapitel med. Det förstärker verkligen bilden av hur strikt och samhället är.

Slutet gillar jag verkligen, jag fick rysningar när jag läste den sista meningen och det är inte ofta som en bok kan få mig att känna så. Kommer absolut att läsa fortsättningen.

Slutordet är att jag är lite besviken efter all hype och lovord den har fått. Visst, det är en bra bok och det var ett nöje att läsa den, men som vanligt så är jag för girig och hade väntat mig en dystopi ala Hunger Games, Divergent och Maze Runner. Om ni läser den här boken med lite mindre förhoppningar så har ni nog en mycket trevlig bok framför er.

Koncept/Handling: +1
Språk: +0,5
Slut: +0,5

Mest intressanta karaktär: Hana
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärd citat: The most dangerous sickness are those that make us believe we are well.

Betyg: 7/10

Andra versioner av omslaget