Neal Shusterman – The Toll

En utopi som börjar likna en dystopi

Titel: The Toll
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of a Scythe #3
Sidantal: 627
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
t’s been three years since Rowan and Citra disappeared; since Scythe Goddard came into power; since the Thunderhead closed itself off to everyone but Grayson Tolliver.

In this pulse-pounding conclusion to Neal Shusterman’s Arc of a Scythe trilogy, constitutions are tested and old friends are brought back from the dead.

 

Tycke:
En av mina mest efterlängtade serieavslut i för år 2019 och förmodligen den som jag hade högst förväntningar på. Neal Shusterman är en fantastisk författare och jag imponeras verkligen av hans förmåga att jonglera mååååånga berättarröster och berättarformer. Man får (förutom berättande text) ta del av konversationsloggar, officiella uttalanden, journaler etc. Han spinner flera trådar samtidigt och det är verkligen spännande att se hur han till slut väver ihop det hela.

Vad jag dock tyckte drog ner helhetsintrycket är alla informativa tolkningar av religionen, det var alldeles för realistisk och påminde för mycket om en faktabok. Precis som i de föregående böckerna så hade jag svårt att komma riktigt nära karaktärerna, vilket är inte så konstigt med tanke på författarens berättarteknik, så känslomässigt var jag inte särskilt påverkad av berättelsen.

Arc of a Scythe är helt klart en av de mest unika och spännande YA-serierna jag har läst på länge. Älskar konceptet och författaren går verkligen all-in och får utopisamhället att kännas logiskt och trovärdigt. Ser verkligen fram emot hans nästa verk.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Mina ögon var helt torra fram tills sista meningen. Åhhhh så länge Rowan har fått vänta på Cintra! Så glad att de äntligen får en framtid tillsammans!
• Jag hade inte räknat med den lösningen på Scythe-problemet faktiskt. Trodde mer att det skulle gå i riktning mot att Scythe-orden skulle upplösas och alla skulle få leva i begränsat antal år.
• Tyckte att Goddard dog alldeles för lätt! Han förtjänar ju ett värre slut med tanke på hur han har betett sig.  

 

Neal Shusterman – Thunderhead

Molnet som styr mänskligheten

Titel: Thunderhead
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of Scythe #2
Sidantal: 504
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Rowan has gone rogue, and has taken it upon himself to put the Scythedom through a trial by fire. Literally. In the year since Winter Conclave, he has gone off-grid, and has been striking out against corrupt scythes—not only in MidMerica, but across the entire continent. He is a dark folk hero now—“Scythe Lucifer”—a vigilante taking down corrupt scythes in flames.

Citra, now a junior scythe under Scythe Curie, sees the corruption and wants to help change it from the inside out, but is thwarted at every turn, and threatened by the “new order” scythes. Realizing she cannot do this alone—or even with the help of Scythe Curie and Faraday, she does the unthinkable, and risks being “deadish” so she can communicate with the Thunderhead—the only being on earth wise enough to solve the dire problems of a perfect world. But will it help solve those problems, or simply watch as perfection goes into decline?

Tycke:
Neal Shusterman är en grym författare, han är hänsynslös mot både sina karaktärer och läsare. Detta är den andra boken i hans nyaste serie och medan första boken Scythe vann mitt hjärta så krossade Thunderhead det. Jag visste redan i förväg att slutet skulle vara jobbig, jag hade bara inte väntat mig att det skulle vara så extremt.

I Thunderhead får man mycket mer insikt i hur Thunderhead (AI-systemet som styr världen) tänker och vilka regler detmåste rätta sig efter. Man får även veta mycket mer om världen och maktspelen inom Scythe-regeringen. Eftersom det är så mycket fakta som presenteras så är tempon inte lika hög som i första boken. Det blir dock aldrig tråkigt och de sista 50 sidorna är så spännande att det var helt omöjligt att sluta läsa.

Handlingen kretsar fortfarande kring Citra och Rowan, men de är inte lika mycket i fokus längre. Det är fler parallella händelser vilket gör att man får följa flera perspektiv, t.ex. nykomlingen Greyson, Thunderhead själv samt andra scythes. Kanske är den splittrade fokusen anledningen till varför jag inte är 100% känslomässigt knyten till karaktärerna, jag bryr mig om dem, men trots slutet så var mina ögon helt torra (och jag har väldigt lätt för att gråta).

Det jobbiga med att ha läst ut Thundehead är att jag längtar så otroligt mycket efter nästa bok som kommer ut först om 6 månader! Jag vill läsa fortsättningen nu!!!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Så mycket jag avskyr Goddard! Han är ju verkligen ond rakt igenom! Och att han lyckas med sin fruktansvärda plan med att döda alla Grand Scythes och kommer undan! Jag måste dock medge att han är ganska smart som kom på idén. Så himla jobbigt att han blev återuppväckt, Rowan skulle ha gjort ett mer ordentligt jobb i första boken.
• Undrar när Citra och Rowan kommer att hittas. Men nu kanske Thunderhead bryter mot reglerna och hjälper dem.
• Är så nyfiken på vad sista lösningen för en korrupt Scythe-regering är. Är det att alla ringar kommer att förstöras, eller att Thunderhead kommer att förstöras och människorna kan dö igen? Kommer Thunderhead att bli “ond” nu? Hoppas inte det!

 

Neal Shusterman – Scythe

Med yrket att döda…

Titel: Scythe
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of Scythe
Sidantal: 435
Utgivningsår: 2016

Baksidestexten:
Thou shalt kill.

A world with no hunger, no disease, no war, no misery. Humanity has conquered all those things, and has even conquered death. Now scythes are the only ones who can end life—and they are commanded to do so, in order to keep the size of the population under control.

Citra and Rowan are chosen to apprentice to a scythe—a role that neither wants. These teens must master the “art” of taking life, knowing that the consequence of failure could mean losing their own.

Tycke:
Neal Shusterman är ett geni när det kommer till serier med intressanta och morbida koncept. Älskade UnWind-serien av honom och Scythe kan mycket väl bli en ny favoritserie också.

Berättelsen utspelar sig i framtiden där tekniken har gått så långt fram att allting styrs av “molnet” och det är fred på jorden. Människor dör inte längre av svält, ålderdom, trafikolyckor, sjukdomar osv. För att jorden inte ska bli överbefolkat finns så kallade Scythes som har till sin livsuppgift att skörda människor så att de dör på riktigt.

Som alltid så är Shustermans världar så genomtänkta (eller de ger åtminstone sken av det). Allt från hur odödligheten påverkar samhället, politiken och människans psyke känns så trovärdigt. Älskar hur han får fram dystopiska känslor fast det utspelar sig i en utopi.

Både Citra och Rowan är intressanta karaktärer, liksom Faraday och Curie. Handlingen är superoförutsägbar och den tog flera oväntade riktningar. Spänningen är konstant och jag ville fortsätta läsa hela tiden. Det enda som hindrar boken från att få full pott är romansen mellan Citra och Rowan. Är det något som Shusterman behöver jobba på så är det romansen. Det är liksom noll i kemi mellan dem.

Kort sagt, en av de bästa seriestarterna jag har läst på länge. Kommer säkerligen att kasta mig över bok 2 snart.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Oj, jag trodde att Faraday var död på riktigt! Och så himla bra att Rowan dödade Goddard och de andra i hans gäng. Tycker så synd om Volta, speciellt efter att ha läst hans journal om att han tänker leva tills han blev över 1000 år.

 

Minirecensioner – Två unga huvudroller med schizofreni

Titel: Challenger Deep
Författare: Neal Shusterman
Sidantal: 320
Utgivningsår: 2015

Minihandling:
Caden är killen som ibland lever i verkligheten och ibland på ett skepp med en ond kapten.

Tycke:
Med tanke på hur mycket jag tycker om Unwind-serien så var jag inte sen med att plocka upp författarens senaste bok. Jag hade från början hört att den ska vara annorlunda från dystopiserien men jag trodde att jag skulle gilla den ändå. Tyvärr så hade jag fel.

Boken berättas ur Cadens perspektiv där vissa kapitel handlar om hans vanliga liv och andra kapitel handlar om att han jobbar ombord på ett skepp som är full av konstiga och obehagliga filurer. Om jag ska vara helt ärlig så tyckte jag att delarna på skeppet var tråkiga för jag såg ingen röd tråd i dem. Även om det sen avslöjades hur det hängde ihop så hade mitt intresse svalnat och jag läste bara för att komma vidare.

Det var inte förrän jag läste i efterordet om att Shusterman har baserat handlingen från sin sons och bekants tillstånd som boken växte i mina ögon. Illustrationerna som jag inte förstod särskilt mycket av är ritade av hans son när han mådde som sämst. Det fick mig att se boken i ett nytt ljus, boken är inte tänkt att bara vara underhållande, den är tänkt att ge inblick i hur en schizofrenisk person kan uppleva omvärlden.

På det hela tycker jag att det är en okej bok. Jag hade alldeles fel förväntningar när jag började läsa och blev både uttråkad och förvirrad. Men att den är baserad på sanna människor höjer den i mina ögon.

 

________________________________________________________________________________

 

Titel: Made You Up
Författare: Francesca Zappia
Sidantal: 448
Utgivningsår: 2015

Minihandling:
En tjej med schizofreni börjar i en vanlig skola och hoppas på att personerna hon bekantar sig med är riktiga.

Tycke:
Boken fångade mig med sitt omslag och sedan med sin beskrivning. Och visst är boken lika mysig och rolig som den verkar vara.

Först och främst, karaktärerna! Jag gillar verkligen Alex och Miles. Både två kändes ganska otrevliga i början (speciellt Miles) men de växte i mina ögon och i slutet var jag riktigt fäst vid dem. Ju mer man läser om dem desto mer inser man hur djupa och mångsidiga de är.

Egentligen så tycker jag inte att Alexs schizofreni påverkade handlingen så mycket. Vissa delar kändes som en renodlad contemporary om en tjej och en kille som blir kära i varandra i en skolmiljö. Jag tycker dock hela incidenten med ormen är hysteriskt rolig och delen med att spoiler [lillsyrran egentligen var död] var bara så sorglig.

Det som hindrar boken från ett högre betyg är att jag tyckte att den var lite för lång samt att den kändes väldigt mycket som en vanlig kärleksbok. Rekommenderas ifall du vill ha något mysigt, ibland roligt och ibland sorgligt.

 

En odelad värld

Första boken som berörde mig till tårarna i år!

Titel: UnDivided
Författare: Neal Shusterman
Serie: Unwind Dystology #4
Sidantal: 384
Utgivningsår: 2014

Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen.

Handling:
De har varit på flykt i två år, de är landets mest efterlysta brottslingar och de har varit nära döden många gånger. Men nu har de äntligen ett vapen som kan slå tillbaka. Connor, Risa och Grace har fått informationen som de ville ha från Sonia och planerar nu sitt nästa drag. Vad de inte är medvetna om är att gamla fiender är dem på spåret och kommer snart att hitta dem. Lev är kvar i reservatet och försöker övertala indianerna att ta ställning, men hans röst är ensam och han vet att han måste göra något drastiskt för att få folk att byta inställning. Cams minnen är förändrade men hans mål är detsamma, att störta fienden så att flickan han inte längre minns faller för honom. Ensamma är de svaga, men om de samarbeta så kanske de har en chans att väcka folket från mardrömmen.

Tycke:
Så var det slut, efter fyra böcker har nu är det dags att säga adjö till Connor, Risa och Lev. Neal Shusterman har imponerat riktigt mycket på mig och Unwind-serien är utan tvekan en av de bästa dystopi-serierna som jag har läst. Och även om det bara är januari nu så tvivlar jag inte på att UnDivided kommer att tillhöra mina topp 20 böcker för i år.

Vad jag älskar med böckerna är att de är riktiga dystopier med samhället i fokus. Som jag nämnde i min recension av förra boken så är det inte en enda avgörande person, utan det är samarbetet mellan många karaktärer (medvetet eller omedvetet) som driver handlingen framåt.

Och yikes! Vad mycket action det var. Spänningen grep tag i en från första kapitlet och jag läste ut boken i två sittningar (det skulle ha varit en om det inte var för att jag var tvungen att jobba dagen efter). Man visste inte vad karaktärerna skulle råka ut för och jag var verkligen nervös flera gånger. De 50 sista sidorna fick också mina tårar att välla fram av både sorg, chock och glädje. Vilket avslut alltså! Storslaget och rörande på samma gång!

Författaren har även lyckats riktigt bra med antagonisterna, eftersom man får läsa från deras perspektiv så blev de levande och inte bara en genomond karaktär. Man förstår deras motiv även om man inte håller med dem. Starkeys delar är faktiskt bland de mest intressanta även fast jag avskyr honom. Cam växte också ännu mer i mina ögon men favoriten är fortfarande Lev.

Mer om vad jag tycker får ni läsa i spoilersektionen då jag inte vill spoila något. Kort sagt, UnWind-serien är annorlunda, tankeväckande och fruktansvärt bra. Läs den!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åh gud, vad jag grät när Lev blev skjuten. Jag trodde ju att han dog på riktigt! Sen blev jag så glad att jag grät av lycka när det visade sig att han inte var död.

• Trodde först att Starkey skulle komma tillbaka och hämnas, tyckte att de kunde ha dödat honom direkt. Men jag antar att det ändå var bra att Connor fick träffa honom en sista gång innan han dog. Tycker dock att han förtjänar något hemskare.  

• Jag blev riktigt chockad när Connor blev unwindad. Tänkte inte på att planen var att han skulle bli en rewind. Så fint när han kramade om sin familj, givetvis grät jag som bara den till den scenen också.   

• Nu gillar jag ju Argent haha. Han är ju helt störd men numera är han ju på den “goda” sidan. Och tack vare honom klarade de sig! Och sättet han avslutade Nelson på, både hemskt och tillfredsställande på samma gång!

• Så smart Cams kupp var! Har alltid undrat varför man inte spelar in fiendens bekännelser och sen göra dem publika i flera böcker. Det här var precis i min smak!

Handling: +1
Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Spänning: +1

Mest intressanta karaktär: Lev
Bästa scen eller del: De sista 100 sidorna är helt fantastiska!
Minnesvärt citat: No true hero ever believes that they are one.

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en riktigt bra dystopi .

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om många berättarröster.

Betyg: 9/10

 

Andra delar i serien:
1. UnWind
2. UnWholly
3. UnSouled
4. UnDivided

Extraböcker
1.5. UnStrung

 

När kroppen och själen delas sönder

Kampen om att behålla sina egna kroppsdelar fortsätter

Titel: UnSouled
Författare: Neal Shusterman
Serie: Unwind Dystology #3
Sidantal: 432
Utgivningsår: 2013

Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen.

Handling:
Connor och Lev är på flykt, men den här gången flyr de inte bara för livet, de är samtidigt på jakt efter svar. Målet är att hitta Sonia, forskaren som gjorde unwinding möjligt och som en gång har räddat dem. Men vägen till henne kantas av kidnappningar och olyckor samtidigt som fienden är dem tätt i hälen. Kommer de att klara sig fram till henne helskinnade?

Samtidigt gömmer Risa också sig. Ensam och efterlyst blir hon ett lätt byte för partpirates. Kommer Connor, Lev och Risa att återförenas? Och kommer de att upptäcka sanningen som organisationen Proactive Citizenry försöker dölja?

Tycke:
Den här serien är verkligen en av de mest speciella dystopi-serierna som jag har läst. Även om jag fortfarande har lite svårt att för att tro att föräldrar i ett modernt samhälle kan så lätt ”sälja/bli av med” sina barn så är det ändå en mycket fascinerande värld.

Vad jag tycker om med serien är att karaktärerna känns så trovärdiga. Visst finns det ”goda” och ”onda” karaktärer, men det beror egentligen på från vems synvinkel man läser ifrån. I och med att Shusterman ofta skriver från fiendens perspektiv så hejar man nästan lite på dem också. Jag gillar också att ingen karaktär är superavgörande. I många andra ungdomsdystopier är det oftast någon tonåring som är nyckelpersonen för revolutionen men i den här serien finns det så många nyckelpersoner och det gör det hela mycket trovärdigare. Ingenting hänger på en enda person, utan det är resultatet från flera karaktärers handling som driver berättelsen vidare.

Sen älskar jag fullkomligt hur författaren har valt att porträttera den riktiga fienden. Nej, det är inget ologiskt och superavancerad testvärld, det är ingen maktgalen diktator heller.  Sanningen är något mycket simplare och som troligtvist redan finns i vår värld fast på en mycket mindre skala (hoppas jag i alla fall).

Handlingsmässigt så tyckte jag att den var lite seg i mitten men slutet var så himla spännande att den vägde upp den tråkiga delen. Måste skaffa hem den fjärde boken så snart som möjligt!

Eftersom jag inte vill spoila något så nöjer jag mig här. Ifall ni inte har börjat läsa den här serien än så tycker jag absolut att ni ska göra det!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åh gud, har inte tänkt på att Proactive Citizenry är den riktiga fienden som ligger bakom och manipulerar hela samhället. Och det hemska är ju att det är så i den riktiga världen också. Varje dag blir man ju påverkad av reklam samt vad andra tycker. Man är så upptagen med att välja sida att man inte ens tänker på problemets orsak.

• Jag hoppas på att Starkey får vad han förtjänar i sista boken. Grr, han om någon annan är egoistisk och ond.

Handling: +0.5
Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Grace och Lev
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärt citat: No true hero ever believes that they are one.

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en riktigt bra dystopi .

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om många berättarröster.

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. UnWind
2. UnWholly
3. UnSouled
4. UnDivided

Extraböcker
1.5. UnStrung

 

I framtiden när människodelar är värdefulla…

… är det bäst att man lyder sina föräldrar. 

Titel: UnWholly
Författare: Neal Shusterman
Serie: Unwind Dystology #2
Sidantal: 416
Utgivningsår: 2012

Obs! Spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen.

Handling:
Connor, Risa och Lev har alla klarat sig undan från att bli UnWinds men livet är allt annat än lätt. Connor har nu ansvaret för hundratals ungar, ett ansvar som känns tyngre att bära för varje dag som går. Risa är handikappad men för stolt för att låta andra ta hand om henne. Hennes hjärta tillhör Connor men de glider allt längre ifrån varandra. Lev bor med sin bror och resten av familjen har tagit avstånd från honom. Lite vet han om att han numera används som en förebild för tithes som inte vill bli delade.
Hemliga organisationer, hämndfulla vuxna och snikna förrädare. UnWholly bjuder på ett äventyr som du sent kan glömma…

Tycke:
När jag läste UnWind för mer än ett år sen så blev jag fascinerad av författarens mörka dystopivärld och den oförutsägbara händelseutvecklingen. Nu i uppföljaren kan jag bara säga att Shusterman har överträffat sig själv!

Det kan bero på att jag numera känner Connor, Risa och Lev för jag tycker att karaktärerna i UnWholly är mycket mer sympatiska än vad de var i förra boken. Tycker även om nykomlingarna Cam och Microlina. Starkey avskyr jag fullkomligt. Författaren har verkligen lyckats med konsten att få till både älskvärda och hatade karaktärer.

Precis som i förra boken är det en hel mängd berättarröster och till en början var det lite jobbigt att hoppa så mycket mellan karaktärerna. Men så fort man har vant sig vid stilen så är det riktigt spännande. Speciellt vid slutet då Shusterman utnyttjar den snabba växlingen mellan berättarrösterna till fullo och man läste som en besatt för det var helt omöjligt att släppa ifrån sig boken. Boken skulle göra sig helt perfekt som film! Håller tummarna hårt för att filmatiseringen av första boken kommer att bli av.

Karaktärsutvecklingen är också en fröjd att läsa. Cam, Levi och Microlina blev mina favoriter i den här boken för alla tre växte så mycket. Deras kapitel är de jag gillade mest. Längtar till nästa bok så att jag kan läsa mer om dem.

Enligt mig är UnWholly till och med bättre än UnWind. Neal Shusterman har verkligen lyckats med uppföljaren och jag kan knappt vänta tills jag får sätta händerna på fortsättningen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Gah, hatar verkligen Starkey!!! Hoppades på att han skulle dö men så överlevde han. Och stackars Trace som lämnades kvar för att drukna fast han räddade livet på dem.

• Så himla spännande slutet var ihhhh. Var så mycket som hände samtidigt och jag gillar verkligen Levs insatser. Gillar även att Lev och Connor är återförenade och ska ta reda på sanningen tillsammans.

Karaktärer: +1
Handling: +0,5
Spänning: +0,5
Berättarröst: +0,5
Koncept: +0,5
Slut: +0,5

Mest intressanta karaktär: Cam, men gillade Levi mest av alla.
Bästa scen eller del: Slutet, så episkt!
Minnesvärt citat: “Words don’t hurt you.” Which is one of the hugest criminal lies perpetrated by adults against children in this world. Because words hurt more than any physical pain.

Rekommenderar för:
Vill ni ha en mörk och spännande bok med ett intressant koncept och många huvudroller så är den här perfekt.

Rekommenderar inte för:
Vill ni ha något lättsamt och glatt så passar den här boken inte dig.

Betyg: 8,5/10

Andra böcker i serien:
1. UnWind
2. UnWholly
3. UnSouled
4. UnDivided

Extraböcker:
1.5. UnStrung

 

Använder du inte bilbälte så dör du

I alla fall enligt den här boken.

Titel: Everlost
Författare: Neal Shusterman
Serie: Skinjacker #1
Sidantal: 377
Utgivningsår: 2006

Handling:
Nick är på väg till ett bröllop och håller på att äta en chokladkaka i bilen. Allie argumenterar med sin pappa och rättar till sin blus. Ingen av dem hinner reagera när bilarna krockar med varandra. Nio månader senare vaknar de upp i en skog och en liten kille vid namn Leif berättar för dem att de har hamnat i Everlost, gränslandet mellan döden och livet. Nick och Allie har svårt att tro på honom men flera bevis senare förstår de att de faktiskt är döda. De bestämmer sig för att ta sig hem men råkar snart ut för svårigheter. Nick och Allie inser snart att det faktiskt finns värre saker än att vara död.

 

Omdöme:
Det här är den andra boken jag läser av herr Shusterman och jag måste säga att jag gillar hans stil. Everlost är en sån bok som man tänker plocka upp och läsa en liten stund men det slutar med att man sitter och läser i en tre kvart istället.

Karaktärsmässigt så tycker jag att den påminner till en viss del om Unwind, en äldre kille, en äldre tjej och en yngre kille. Känns som att Shusterman har en förkärlek för just den kombinationen. Tyvärr så tycker jag inte att karaktärerna stack ut tillräckligt mycket. Nick tyckte jag var rätt mesig i början men han växte i mina ögon mot slutet. Allie tyckte jag för det mesta var väldigt irriterande men jag uppskattar att hon är modig och att hon försöker gottgöra sina fel när hon märker att hon själv har begått misstag.

Handlingen var helt klart bokens största styrka. Man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst och jag älskar hur författaren knyter ihop så många lösa trådar. Han lägger hela tiden ut små ledtrådar och detta på ett så skickligt sätt att man inte ens fattar att de är ledtrådar. När tvisterna avslöjas sitter man där helt förvånad samtidigt som man tänker: ”Men åh, varför såg jag det inte innan?” Jag älskar att bli överraskad av händelseförloppet i en bok och Everlost lyckades verkligen med det.

För bara två till tre veckor sen så trodde jag att författaren var en one-hit-wonder och är känd bara på grund av Unwind. Men nu i efterhand så ser jag att han har publicerat över 20 böcker och över 50 noveller. Dessutom har han även skrivit manus till Original Disney Channel Movie. Puh, han har verkligen legat i en hel del. Känns ganska konstigt att jag bara för en månad sen knappt visste att han fanns.

Har ni inte läst något av Neal Shusterman tidigare så tycker jag att ni ska göra det. Personligen så tycker jag inte att de är så fantastiska som många säger men jag tycker absolut att de är bra och läsvärda. Är ni trötta på böcker med förutsägbar handling så ska ni definitivt testa något av honom.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Hade verkligen ingen aning om att McGill var Marys brorsa! Blev verkligen förvånad!

• Tänkte inte alls på att mynten betydde något. Gud så ond Mary är!

Handling: +1
Tvister: +1

Mest intressanta karaktär: Spoiler [McGill]
Bästa scen eller del: Spoiler [Ombord på McGills båt]

Betyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. Everlost
2. Everwild
3. Everfound

 

I en framtid där man som förälder kan välja att barnen ska bli levande dissekerad

Kan man fortfarande säga att någon lever när denna är delad i tusen delar?

Titel: Unwind
Författare: Neal Shusterman
Serie: Unwind Dystology #1
Sidantal: 335
Utgivningsår: 2007

Handling:
Connor är den temperamentsfulla killen som gärna tar till knytnävarna för att lösa problem, Risa är perfektionisten som gör ett misstag på en pianokonsert, Lev är 13-åringen som har firat sin sista födelsedag.  Alla dem lever helt olika liv men en sak har de gemensamt, deras målsman har bestämt att de ska bli unwinds, det vill säga de kommer att dissekeras av staden och deras kroppsdelar kommer att gå till andra människor. Av en slump möts de och trasslar sig in i varandras liv. Polisen är ute efter dem men tillsammans så kanske de har en chans att överleva…

 

Omdöme:
Av alla dystopier jag har läst så är samhället i Unwind det sjukaste jag har stött på. Bara tanken på att föräldrarna kan skänka sina barn till staten och låta dem bli dissekerade får mig att rysa. För mig så är det en framtidsvärld där föräldrarna inte behöver ta något ansvar. Vill de inte behålla ett nyfött barn så är det helt lagligt att bara lämna det utanför någon annans dörr. Tycker de att sina tonåriga barn är för jobbiga så kan de unwind:a dem. Och ingen bryr sig om barnens känslor! Helt stört! Som en fiktiv värld så tycker jag att den är väldigt fascinerande, men lagligt eller ej, jag har svårt att tro att så många föräldrar kan vara så grymma mot sina barn,

Något annat som jag reagerade över är mängden av berättarröster. Jag har inte räknat men kan nog tänka mig att det rör sig mot uppåt 20 berättarröster. Huvudkaraktärerna Connor, Risa och Levs berättarröster förekommer givetvis oftast men man får ibland även läsa korta stycken om vad t.ex. polisen och läraren tycker och känner. Det finns till och med stycken som berättas från en byggnads(!) perspektiv. I och med den stora mängden berättarrösten så tyckte jag att det var svårt att komma nära huvudkaraktärerna. Jag gillade dem och hejade på dem men jag skulle inte direkt bli förkrossad om de dog eller så.

Det jag tyckte absolut bäst med hela boken var att den var så oförutsägbar. För 85% av de böcker jag läser så kan lista ut slutet i förväg, men med Unwind så hade jag verkligen ingen aning. Spänningen var konstant och man ville hela tiden läsa vidare för att se hur handlingen skulle utveckla sig. Det fanns en scen i boken som var riktigt obehaglig också. Jag brukar tåla rätt mycket när det kommer till böcker men där kände jag verkligen hur det knöt sig i magen.

Unwind är den första delen av en tetralogi men den funkar alldeles utmärkt som en ensamstående bok också. Jag tror inte ens att det var meningen att det skulle bli en trilogi. Boken släpptes år 2007 och det är inte förrän nu, fem år senare, som den andra boken har kommit ut. Sista boken beräknas komma nästa år.

Kort sagt, en mycket spännande dystopi men en väldigt skruvad värld. Jag hade gärna sett lite mer utveckling i karaktärerna och kanske mindre berättarröster. Men annars så tycker jag att det är en mycket bra bok och jag kan förstå varför den hamnade på 72:a plats på listan över de populäraste ungdomsböckerna genom tiderna.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Rolands unwind-scen fick mig verkligen att rysa. Jag gillar inte Roland men det är svårt att inte känna medlidande när de höll på att skära i honom.

 

Handling: +1
Spänning: +1
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Connor och Lev får komma på delad plats.
Bästa scen eller del: Slutet

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien:
1. Unwind
2. UnWholly
3. UnSouled
4. UnDivided